Redan den franska filosofen Voltaire sägs ha myntat uttrycket ”att inte låta det bästa bli det godas fiende”. Nu hade nog inte Voltaire särskilt bra koll på svenskt bostadsbyggande anno 2019 men få uttryck är lika träffande för att beskriva det.
För den som inte känner till reglerna kring byggande kan man kort säga att majoriteten av oss bor i veritabla dödsfällor om man jämför det äldre beståndet, vilket de flesta av oss ju faktiskt bor i, med grundkraven som ställs på nya bostäder.
Det finns regler som styr allt från vilken typ av kökslådor du får ha i köket till hur din diskho ska vara placerad och hur mycket det får bullra utanför din bostad.
Då jag själv är mitt i projektet att bygga mitt eget hus slår det mig att det allmännas omsorg om min säkerhet är helt enorm. I motsats till den omsorgen står dock det faktum att jag känner mig helt omyndigförklarad då jag inte verkar anses kunna anpassa mitt eget boende efter mina egna behov alls.
För en tid sen mötte jag ett ännu tydligare exempel på problemet. Jag deltog i ett informationsmöte där en person lyfte frågan om varför nyanlända som placerats i lägenhetshotellet vid Arenan i Linköping måste flytta var fjärde månad. Spontant tänkte jag att det säkert är brist på lägenheter och att de måste flytta för att kunna få in fler människor.
Men nej, svaret är att enligt detaljplanen för området får man inte bo permanent på platsen på grund av buller. Så för att skydda någon från en risk, buller, mår personen psykiskt dåligt på grund av att behöva flytta hela tiden.
Min vana trogen tänkte jag först försöka förklara det här med detaljplaner och så vidare men förklaringen rann nog mest ut i en variant av uttrycket ”in Sweden we have a system”.
Under våren 2016 hade Corren en serie om personer som var hemlösa eller bodde i temporära lösningar. En av artiklarna har fastnat i mitt minne. Den beskriver paret Ellen och Marcus som tillsammans bodde i ett hyrt rum i en kall och fuktig källare (2016-04-27). Artikeln visar på ett bra sätt hur många faktiskt bor.
Det ger en inblick i att det för många vore en önskedröm att bo i en bostad som bara når halvvägs till de nybyggda bostäder som klarar alla krav.
Se inte det här som kritik mot någon enskild aktör. Det handlar om ett systemfel, som bottnar i att systemet inte litar på att individer som ni och jag själva kan prioritera utifrån våra egna behov. En starkt bidragande orsak till att det ser ut så här är också att vi inte jämför regleringar mot verkligheten, vi jämför dem mot en utopisk bild av hur vi tycker att verkligheten borde se ut.
När vi inför reglerna ställer ”tysta bostäder” mot ”bullrande bostäder” och då är förstås tysta bostäder att föredra. Verkligheten kanske dock ställer ”lite bullrande bostäder” mot ”inga bostäder”.
Ellen och Marcus samt de boende i Arenan skulle säkerligen vara överlyckliga för en ”bra” bostad. I väntan på den ”bästa” bostaden får de dock nöja sig med något betydligt sämre.