"Aldrig mera krig" skanderades över hela Europa inför det försvarsbeslut som lade grunden för det som brukar kallas för den stora regementsdöden. År 1925 baserades våra försvarspolitiska prioriteringar på tron på evig världsfred.
Socialdemokrater och liberaler drev igenom ett försvarsbeslut som innebar nedläggningar av hela 19 regementen och kraftigt nedsatt försvarskapacitet. Detta utifrån en kortsiktig analys om hur närområdet skulle utvecklas säkerhetspolitiskt. Det framstod högst osannolikt att ett nytt krig skulle stå för dörren i närtid. Med facit i hand vet vi att vi stod inför det kanske mest förödande kriget i mänsklighetens historia.
På mitt första besök på Folk och Försvars rikskonferens för fyra år sedan hade tidsandan åter igen präglats av en liknande tro om territorialkrigens slutgiltiga förpassande till historieböckerna. Tankegångarna hade motiverat nedrustningen av vår försvarskapacitet och skapat det breda parlamentariska stödet för de senaste decenniernas betraktande av försvarsmakten som en budgetregelator.
Nya attityder anas på årets rikskonferens där det pågår en tävling om vem som fyndigast och slagkraftigast kan framhålla tidigare synder hos de politiska motståndarna. Samtliga önskar göra gällande att det var någon annan som minsann skar ner lite mer än vad man själv gjorde.
Försvarsminister Peter Hultqvist konstaterade i sitt huvudanförande på måndagen att den svenska försvarspolitiken tidigare präglats av felaktiga analyser av säkerhetsläget, en felbedömning av Ryssland och ett omotiverat gott självförtroende. Sanningen är att partier på båda sidor av blockgränsen deltagit i nedskärningarna som har fortsatt oberoende av regeringsskiften.
För många av de militärt överintresserade personerna på plats i Sälen är det föga förvånande att det säkerhetspolitiska läget försämras. Det anmärkningsvärda med försvarsdebatten är att den politiska analysen för bara några år sedan var att läget inte ens kunde förändras till det sämre.
Även om det finns en samsyn kring den forna naiviteten lyser den efterlängtade självkritiken med sin frånvaro. Inte heller anar vi en mer ödmjuk politisk inställning inför framtiden. Den nya försvarsberedningen startar sitt arbete med snäva direktiv anpassade efter Socialdemokraternas bästa istället för landets bästa.
Försvarsministern kunde inte tydligare formulerat att ett NATO-medlemskap inte ens får dryftas i diskussionerna förhandlingsrummen. Hade man menat allvar med behovet av blocköverskridande samtal borde man vara beredd att diskutera även de frågor som av historiska skäl är problematiska för sitt eget parti.
Sverige befinner sig i ett läge där vi inte förmår leverera de säkerhetsgaranter som dagens hotbild kräver av oss. Än mindre rustade står vi inför det som riskerar stå för dörren under morgondagen. Det vi bör lära av historien är snabba omvärldshändelser kan få förödande konsekvenser om man inte står rustad. Regeringen visar att man varken är förmögen att lära av historien i ett längre perspektiv, men inte ens lyckas man lära av misstag som begåtts i närtid och tycks enbart förmögen att värna och försvara sitt partis historieskrivning.