Diskussion om huruvida användandet av ordet "champagnefrukost" i offentliga dokument rimmar med kommunens policy.
Trafikfestivalen på Platensgatan med aktiviteter som cykelkorgsloppis och barfotadans.
Debatten om namnbyte för det kommunala Arenabolaget.
Ja, Linköpingspolitikerna har sannerligen inga problem med att hålla sig sysselsatta.
Det är inte sällan i det politiska samtalet som någon kräver att våra folkvalda politiker "gör någonting". Mot bakgrund av ovanstående kan dock konstateras att problemet i Sverige kanske inte är att politiker gör för lite, utan att de gör för mycket. Vi vet nog alla hur lätt hänt det är att man råkar ta på sig några uppgifter för mycket, och hur det leder till att väsentligheterna blir lidande. Ingen fara med det; att fela är mänskligt. Problemet uppstår när du gör det för andras surt förvärvade pengar – och dessa andra dessutom är de som får utstå konsekvenserna av din klåfingrighet.
En person med en helt annan politisk filosofi än den vi i Sverige är vana vid var Calvin Coolidge. Han var en republikansk politiker och USA:s president 1923-1929. Coolidge inledde sin politiska bana i slutskedet av den brittiske markisen av Salisburys karriär. Salisbury jämförde ofta Storbritannien med en båt flytandes nedför en flod – där funktionen för en klok regering var att "endast sträcka ut en åra om det finns risk för att båten går på grund". Coolidge verkade i samma anda. Historikern Amity Shlaes beskrev honom på följande sätt: "De flesta presidenter sätter tilltro till handling; det moderna presidentskapet är i ständig rörelse. Cooldige gjorde en dygd av inaktivitet".
Coolidge sänkte skatten fyra gånger under sina sex presidentår. Den högsta marginalskatten sänktes från 50 till 25 procent. Den federala budgeten krymptes från 5,1 till 3,3 miljarder dollar. Under dessa år växte även USA:s BNP med 7 procent årligen samtidigt som inkomsten per capita ökade med 30 procent. Coolidge gjorde en dygd av inaktivitet – och USA blomstrade.
Naturligtvis är det svårt att sätta Coolidge gärning i ett svenskt perspektiv. Vår omfattande byråkrati och övertro till det offentliga gör att det ligger nära till hands att misstänka att den som skulle försöka stå stilla och trycka tillbaka översvämningen, sannolikt skulle drunkna. I en tid där den vedertagna reaktionen på problem i samhället är att ropa på politiker att "göra någonting" – och de folkvalda i sin tur är snabba att svara – kan det vara värt att påminna sig om värdet i politisk återhållsamhet.
Varje krona som läggs på trafikfestivaler eller namnbyten för kommunala bolag är en krona som istället hade kunnat disponseras av de hårt arbetande individer som har skapat dess värde. För en tid sedan diskuterade jag dessa kommunala projekt med en politiskt aktiv bekant till mig. Han förklarade att "om politiker bara skulle genomföra beslut som de visste blir bra skulle det inte bli mycket gjort".
Tänk, vilken dröm!