I sin bok ”Farväl till folkhemmet” (2015) konstaterar Andreas Johansson Heinö att de problem som vi associerar med integration är långsiktiga och strukturella och riskerar att vara bestående.
Utgångspunkten för konstaterandet är den förändring Sverige genomgått på ganska kort tid. Från att vara ett förhållandevis homogent land avseende kulturella arv och religiös identifikation bodde det i Sverige 2004 människor från 26 olika länder i varierande andelar till befolkningen i sin helhet. Om inte annat tydliggör det att det i Sverige bor människor med diametralt olika uppfattningar om vad sekulär demokrati innebär och hur man bör förhålla sig till samhällets bärande institutioner och lagar. Men skillnaderna är inte bara mellan nya medborgare och de som varit det en längre tid. Skillnaderna är också stora mellan nya medborgare från olika länder, vilket är viktigt att understryka.
Trots denna mångfald är Sverige unikt i vad som tycks vara en ovilja till att försöka skapa en gemensam grund för alla att stå på i någon form av medborgarutbildning eller krav på samhällskontrakt. Sverige särskiljer sig dessutom från Europas övriga länder i att vara fixerat vid medborgares rättigheter men tycks helt ignorera skyldigheterna.
I sin bok ”Immigration and Membership Politics in Western Europé” (2014) visar Sara Wallac Goodman hur de flesta länderna i Europa har någon form av medborgarutbildning. Språktest utförs på olika vis i exempelvis Frankrike, England, Spanien och Österrike. Förutom språk ägnar sig länder åt olika typer av varudeklarationer. Det sker genom pamfletter eller filmer som informerar om vad den som vill bli medborgare behöver finna sig i. Frankrike inleder sitt så kallade välkomstkontrakt med ”Frankrike är en demokrati” vilket följs av ”Frankrike är ett land med rättigheter och skyldigheter.”
I Danmark får de som söker medborgarskap veta att de förväntas ”följa dansk lagstiftning och respektera danska demokratiska principer i varje avseende”. I varenda tabell i Goodmans sammanställning är Sverige ett undantag som i princip varken ställer några krav eller har några förväntningar på människor som söker svenskt medborgarskap. Man kan naturligtvis fråga sig varför något sådan skulle vara nödvändigt, men Goodman påpekar vikten av att skapa en gemensam grund för alla vilket mycket väl kan vara en form av samhällskontrakt.
Uppfattningen att ett samhällskontrakt skull vara respektlöst anpassningstvång till majoritetssamhällets kultur eller värderingar, bortser dels från att det kan handla om principer snarare än värderingar. För människor som levt generationer i förtryck är det inte självklart hur man beter sig i en demokrati. Dels bortser argumentet från att även nytillkomna medborgare sinsemellan har helt olika uppfattningar om betydelsen av ett fritt samhälle. Om inte annat skulle det säkert också för deras del vara skönt att slippa gissa sig fram till vad det är för lagar och regler som gäller i Sverige.