Hösten är kulturens årstid. När de varma semesterdagarna och festliga sensommarkvällarna lider mot sitt slut söker de allra flesta rekreation på annat håll. I omställningen till mörker och kyla är vi många som välkomnar den nya årstiden just tack vare löftet om att vi snart får krypa upp i soffan med vår favoritroman. Biobesök, teaterföreställningar, böcker och konstutställningar står högt upp på agendan. Kulturen får frodas, och får rum.
Just därför är Miljöpartiets senaste utspel minst sagt spännande. I måndags presenterade en grupp som partiet tillsatt sitt förslag på ny kulturpolitisk linje. Äntligen var det dags att få reda på vad miljöpartistisk kulturpolitik innebär. Blir det jubel eller burop?
Ja, jag kan bara konstatera att reaktionerna hittills inte direkt har bestått i någon lovsång.
Till att börja med präglas förslaget av en oförståelse för kulturella skapandeprocesser. Kulturinstitutioner ska tvingas ta emot gästspel av sådant man själv inte producerar, utbildas i intersektionalitet och postkoloniala teorier – och följa de mångfaldsmål kring exempelvis etnicitet, kön och klass som politikerna sätter upp. För den som misslyckas väntar sanktioner.
Kulturen är en fundamental del av samhället. Den innebär gemenskap så väl som individuell upplevelse. Den är ett rum för rekreation och inte sällan en tändande gnista för nya tankar och idéer. Kulturen är även en plats för opinion – och inte sällan en opposition till den politiska makten. För att kunna fylla denna funktion krävs det att den får vara fri. Den kulturella skapandeprocessen innebär att man tänjer på gränser, provar nytt och provocerar. Ett sådant förlopp kan inte vara villkorat av statligt godkännande. Som den svenska målaren och skulptören Olle Bærtling en gång sa: "Den enda lag som gäller inom konsten säger att det finns inga lagar".
Som komplement till dessa tvångsåtgärder vill MP:s kulturgrupp även – generöst nog – byta ut all reklam i kollektivtrafiken till poesi och bygga ut konstnärsallianserna. Det innebär att alla skådespelare, dansare, konstnärer och musiker ska få ersättning i upp till tre år om de saknar försörjning. Den som är något så när politiskt bevandrad hör att detta är ett kulturpolitiskt kalas som kommer att kosta. Hur stora summor det rör sig om har arbetsgruppen inte räknat på – men Tija Torpe, som lett gruppen, konstaterar helt sonika att "man i ett sådant läge får höja skatten". Glöm aldrig detta: När kulturen reduceras till ett verktyg för att fostra dig till en god samhällsmedborgare är det du själv som får stå för notan.
När Miljöpartiet säger sig värna kulturen finns det ett klassiskt citat som dyker upp i mitt huvud: "Den man älskar släpper man fri". Att göra så är inte alltid smärtfritt – men ofta helt nödvändigt.
När jag i höst kryper upp i soffan med en varm pläd, en god kopp te och min favoritroman gör jag det gärna utan Miljöpartiets utsända kulturkontrollanter tätt intill.