När man jobbar med idrott på ett övergripande plan är det lätt att glömma geografin utanför större städer och tätorter. Det är lätt att glida in på problem i segregerade områden, utanförskap och andra viktiga frågor. Det för mig tillbaka till 1996 och en utmaning jag hade som nybliven landshövding i Östergötland.
Linköping hade tagit sitt första landsbygdsprogram och själv satt jag naken på program. Jag tyckte mig förstå att några grundläggande problem var att näringslivets potential inte nyttjades tillräckligt och att skillnaderna var stora i tillgång på offentlig service. Mest skäll fick jag av dåvarande kommunstyrelseordföranden i Ydre – där jag inom parantes idag slagit ned mina bopålar.
Hans namn är Göran Samuelsson och han låg på mig som en igel i denna fråga. Jag kände mig lätt pressad och klippte lite på känn till med ett motanfall. ”Du som kan detta får väl då ta fram ett åt mig!” Till min förvåning blev Görans svar ”OK, men då får du ge mig rimligt lösa tyglar”. Jag svarade ja och så kom Östergötlands första landsbygdsprogram till.
Vi följde upp det med att senare instifta Östgötadagarna samt Östgötatinget för att ha ett samtalsforum för glesbygdsrelaterade frågor. Liksom våra idrottsdagar som länsstyrelsen regelbundet ordnade med östgötaidrotten, personifierad av Kjell Augustsson.
Nu vill jag göra omtag på temat Idrott i glesbygd. Idrott är så mycket mer än resultattabeller. Idrottsklubben är många gånger samhällets sista bastion. Jag har som ordförande för Riksidrottsförbundet flera östgötaorter på näthinnan. En av dem är Grytgöl med sin tidigare legendariska kassör Greta Johansson.
Idrotten är en kraftfull kombination av lusten i nuet och positiva samhällsekonomiska effekter. Man kan också uttrycka det som ett samhällskitt för attraktiva samhällsmiljöer. Idrott på landsbygd är många gånger elitidrottens mylla. Andelen invånare som är med i en förening är i landsbygd drygt 30 procent och i större städer knappt 15 procent. Det är siffror som talar för sig själv.
I det idrottspolitiska program för landsbygden som jag räknar med att inom kort få presentera vill vi inte bara producera en hyllvärmare. Vi menar att om Sverige inte ska slitas itu måste förutsättningar för idrottande på landsbygden bli bättre. Exempelvis får de anläggningar vi har idag, och som ofta drivs av ideellt arbetande föreningsmedlemmar, inte stå och förfalla. Kan tiden vara mogen att introducera ett RUT-avdrag för underhåll av föreningsdrivna anläggningar?