2016 var ett tufft år för journalistiken. I Europa har till exempel den polska regeringen drivit igenom lagstiftning som gör det enklare för staten att kontrollera public service. Enligt Reportrar utan gränser, som kontinuerligt följer situationen för pressfriheten i världen, sitter över hundra journalister och mediearbetare fängslade i Turkiet, anklagade för att ha ”förolämpat presidenten” eller ”stöttat terrorism”. I Sverige har den krisande mediekoncernen Stampen visat hur allvarliga effekterna kan bli av misslyckat affärsmannaskap i kombination med strukturförändringar.
Och i USA har vi nu en president som konstant under sin valkampanj hotat och förolämpat etablerade medier och journalister. Donald Trump har vid flera tillfällen sagt sig vilja se över förtalslagarna, för att göra det enklare att stämma tidningar.
Han straffar ut kritiska medier, som till exempel New York Times, genom att ge dem begränsad ackreditering och information, och istället erbjuda exklusiva intervjuer till tv-kanaler som går med på att genomföra intervjuerna precis som han vill. Han har inte hållit en riktig presskonferens med samlade medier sedan i somras, men når ut ändå tack vare sin fingertoppskänsla för sociala medier och såpa-tv.
Ja, 2016 var ett tufft år för det fria ordet. Och frågan är – hur blir 2017? Har den så kallade faktaresistenta populismen kommit för att stanna? Är den norm nu? Ska vi enas om att det viktigaste är hur spridd en nyhet blir, inte hur väl den överensstämmer med verkligheten?
Nej, det är klart vi inte ska. Tvärtom, för är det något som verkligen, varje dag, kan vara en motvikt till populismen, så är det journalistiken. Några ord om populism: det finns ingen akademiskt vedertagen definition av begreppet. För populismen kan ha många ansikten, den kan vara vänster, höger, liberal, religiös, nationalistisk, icke-nationalistisk.
Den nederländske statsvetaren Cas Mudde lanserade 2004 en definition som tycks bli mer och mer använd, nämligen att populismen karaktäriseras av en ”tunn ideologi”: det rena, goda folket står mot den onda, korrupta eliten. Inom ramen för detta kan populistiska politiker förespråka allt möjligt, från invandringsstopp till oljeindustrins överlägsenhet. Ofta framställer sig populistiska politiker som de enda som förstår folket på riktigt, de enda som kan göra något åt problemen som tornar upp sig.
Och det är klart, i en värld som alltmer vant sig vid att allt ska gå fort, smidigt och inte vara det minsta krävande, så är det inte konstigt att populistiska politiker vinner mark. Vi i den rika världen har vant oss vid att få allt, snabbt och enkelt. Vi lever i en kultur som inte klarar av att vänta, samtidigt som konflikterna eskalerar omkring oss i den digitaliserade globaliseringen. Vem vill inte ha snabba lösningar på svåra problem?
Här är journalistiken viktig som motvikt. Dess uppgift är att göra det komplicerade begripligt. Att låta båda sidor i en konflikt komma till tals. Att rapportera snabbt och tydligt om det som händer, att ställa raka följdfrågor alldeles oavsett hur jobbigt det är att ställa dem. Att se till att fakta och åsikt hålls isär. Att publicera bekräftade uppgifter och hela tiden bedöma källors trovärdighet.
Men det som skiljer journalistiken från populisternas retorik är faktiskt inte journalisternas förträfflighet. För det blir fel ibland, så är det. Faktauppgifter som inte stämmer och samtal som misstolkas. Det händer att vi brister i research och intern dialog. Så nej, det är inte förträffligheten eller ofelbarheten som är journalistikens signum, utan att rakryggat erkänna när man har haft fel. Att utan omsvep publicera rättelser och att följa det pressetiska systemets reglering där Allmänhetens Pressombudsman kritiskt och öppet granskar publicistiska felsteg.
Populismen vill aldrig kännas vid några fel. Det spelar ingen roll hur många som påpekar att det populisterna säger inte stämmer – de vidhåller att alla andra har fått allt om bakfoten. Och vi vet alla vilken attityd som präglar retoriken: aggressiv, svepande och generaliserande.
Om journalistiken ska klara av att vara en motvikt till populismen måste den präglas av det motsatta: respekt, inkludering, konkreta fakta och exempel. Det är en viktig utmaning för oss i medieföretagen att arbeta vidare med journalistiska principer, men också med en attityd som präglas av respekt för dem vi skriver om och för.
I rapporten Svenskarna och Internet 2016, som görs av Stiftelsen för Internetinfrastruktur och är en av de största årliga undersökningarna om svenskarnas internetvanor, finns en intressant siffra. Man har bett respondenterna berätta vad som är det sämsta med internet, och 44 procent svarar ”dåligt innehåll”. Med det avses falsk och osorterad information, dålig reklam, skräp, mobbning. Det finns helt klart ett behov av information som är sorterad och underbyggd.
Detta har visat sig under hösten i USA, efter att Trump blev vald till president. Flera stora amerikanska tidningar, som New York Times, LA Times och Wall Street Journal, har kraftigt ökat antalet betalande prenumeranter, både på papperstidningar och digitala plattformar. Många av de donationsdrivna mediebolagen har sett en enorm ökning av donationerna. Donald Trump må lägga mycket krut på att försvaga medierna, men hittills har det gett motsatt effekt. Utvecklingen visar på ett klart och tydligt stöd för fria medier och oberoende journalistik. Så ”folket” är inte så homogent och sammansvetsat som Trump-retoriken gör gällande.
Hur journalistiken kommer att må 2017 vet vi ännu inte. Men här på vår marknad når vi varje dag 85 procent av alla över 16 år. I åldersgruppen 55-plus når vi över 80 procent, bara med papperstidningen. Och 72 procent av de yngre (mellan 16 och 34) nås av våra nyheter, framförallt digitalt.
Det är ett stort förtroende och ett uppdrag som förpliktigar. Vi vill vara öppna och transparenta, så hör av er med konkret och tydlig feedback, den lovar vi att ta på allvar. För uppdraget är inte bara att bidra med relevant, daglig nyhetsbevakning. I det större perspektivet handlar det också om att motverka faktaresistent populism och främja det demokratiska och öppna samhället.