Ledare: Åsa Christoffersson: De Geer och arvsynden

Arvsynd, finns det? Nej, skulle väl de flesta säga om detta gamla kristna begrepp. Ni vet det här att människan ärver Adams synd och att endast Guds nåd kan rädda oss.

Om arvsynden är död inom teologin så lever den i oss på nåt vis ändå. Inte minst på Norrköpings konstmuseum där Carl Johan De Geer visar ”Släkten och slavarna” till 28 april.

Han är ju en konstnär och filmskapare som länge ägnat sig åt att ta avstånd från sitt adliga ursprung, från allt som har med överklass att göra, allt ”borgerligt”. Om han inte gjorde det med sådan avväpnande och nyfiken barnslighet skulle jag tröttnat för länge sen. Väx upp, omöjliga socialistiska utopier blir ingen glad av, byt namn för tusan!

Men så enkelt är det inte. Handen på hjärtat, hur många kände till svensk inblandning i slavhandeln? Ja, trälar hade vi, det lärde man sig ju, men aldrig riktiga slavar. Inte vi inte. Ens för länge sen.

Men nu är det så att konstnärens anfader Louis De Geer ägde en slavstation i Ghana på 1600-talet. Det var fruktansvärda förhållanden i källaren, slavarna hade inget avträde utan fick leva i sitt eget träck. Transporterna till den nya världen var ofattbart grymma. De sjuka kastades i havet.

En slav var egendom. Inget annat.

Redan i sin högst läsvärda självbiografi ”Jakten mot nollpunkten” från 2008 snuddar Carl Johan De Geer vid ämnet och skriver om ”mina nedärvda skuldkänslor, min längtan att bli straffad för slavstationen och för släktens feodala förflutna”.

Men Louis De Geer? Den svenska industrins fader? Ja, just han, av sin samtid ansedd som en sällsynt trevlig, from och humanistisk person. Han som står staty på Gamla torget i Norrköping, som gett namn till De Geerhallen och De Geerskolan.

Allt det här gestaltar Carl Johan De Geer i sju installationer (som Christer Fällman recenserade i Corren 3/12 2018). Det är inte en jättestor utställning, alltså inte så krävande att ta till sig. Här finns de söndersågade ”borgerliga” möblerna, skolbänken med slavskeppet i. I skolan fick man ju inte lära sig detta.

Men om man som besökare ska fatta nåt måste man slå sig ner och lyssna på texten, som konstnären läser. Det är heller inte dumt att ta sig tid och se filmerna som visas, inte minst ”Mormor, Hitler och jag”.

Det går att invända mot den här utställningen. Installationerna är liksom gjorda på ett ”slarvigt” sätt (säkert medvetet). De kräver förklarande text, trots att de egentligen är enkla. Man kommer inte brännande nära individerna. Man känner sig inte riktigt träffad, det var ju så länge sen. En annan syn. Som konstnären också mycket riktigt påpekar.

Men jag gillar den skarpt ändå. Det konkreta tilltalet. Och att den lär mig nåt jag inte kunde.

Vad blundar vi för i dag: Flyktingbåtar på Medelhavet som inte får lägga till? Djurtransporter? Skammen kring demenssjukdomar?

Ja, och när äldre kristna sökte nåd undan arvsynden hos Gud, så söker dagens konstnär nåd genom offentliggörandet och kunskapen.

Den nåden behöver vi alla.

PS. Om ni besöker konstmuseet närmsta veckorna, missa inte den stora utställningen med målningar av Birgit Ståhl-Nyberg (1928-1982), ännu en bortglömd kvinnlig konstnär som man rodnar när man inser att man inte kände till.