Det är världens största Picassoskulptur, uppförd 1965. 15 meter hög och helt, helt fantastisk. Och hon finns alltså i Sverige, i Kristinehamn av alla ställen, och faktiskt inte ens där, utan hon står på en karg klippa med utsikt över Vänern 7 km från centrum. Ca 2,5 timmar från Linköping, väl värt en utflykt.
Politiskt stod Picasso till vänster, han protesterade mot Franco (inte minst i jättemålningen ”Guernica”), stödde kommunistpartiet i Frankrike men protesterade också mot Sovjets invasioner i Ungern och Tjeckoslovakien.
Picassoskulpturen i Kristinehamn är inte omedelbart politisk till sin natur. Men absolut feministisk, vilken kvinnoskildring!
På en hög pelare tronar ett gigantiskt kvinnohuvud med titeln ”Jaqueline” efter Picassos sista hustru. Skulpturen har liksom vingar, bara en sådan vinge väger 8 ton och mäter 4 x 6 meter.
Hon har en skarp profil och blicken är fast riktad ut över vattnet. Om det nu är ögon man ser, men en blick har hon. Inget är symmetriskt eller ”rätt”. Såklart.
När man ställt bilen och går de väl upptrampade stigarna, mot vattnet, mot klipporna, och sen ser Jaqueline resa sig som en drottning över fucking everything, då vill man dåna.
Så värdig. Mäktig. Överväldigande.
Och de där vingarna… på huvudet. De ger henne fart och fantasi.
Men hur i hela friden hamnade hon här? Det är det som är så roligt. Och kanske typiskt för 1960-talet före Vietnamfasorna och vänsterkonformismen. Själv var jag bara barn, men se på popkonsten, Beatles, happenings, modet... Allt var möjligt.
I alla fall så råkade Kristinehamnskonstnären Bengt Olsson år 1964 träffa norske konstnären Carl Nesjar i Frankrike, enligt myten på en dammig landsväg utanför Paris, och de kom att prata om norrmannens nya teknik att gjuta stora saker i naturbetong. Han samarbetade redan med Picasso, som ritade skisser till monumentala friser och skulpturer.
Det ena gav det femte och sedan Nesjars hemkommun i Norge tackat nej till en Picassoskulptur (lite som att refusera Astrid Lindgren…) så lyckades Olsson få Nesjar intresserad av sin hemstad Kristinehamn. Och det mest anmärkningsvärda – de lokala politikerna var med på galenskapen.
Kristinehamnspolitikerna (oerhört framsynta!) skickade bilder och inspelad folkmusik till Picasso.
Han svarade: ”Oui. Picasso 7.7 1964” skrivet på en bild med skulpturen inritad som han ville ha den.
Fattar ni. Det är juli och semestertider i Sverige. Kommunalkamreren öppnar posten, högar med bruna kuvert som det var på den tiden. Och där – ett ”oui” från världens mest berömda konstnär.
Knappt ett år senare var skulpturen på plats, efter invigningstal av poeten Bo Setterlind.
Picasso själv var aldrig i Kristinehamn. Han följde arbetet via foton och filmer från Carl Nesjar. Och han tog inget betalt för sitt verk, bara för uppförandet som gick på 100 000 kronor.
Varje år besöks ”Jaqueline” av drygt 100 000 människor. Så kan det gå - när tiden är nådig, konsten fri och inget är omöjligt.
I Linköping gläder jag mig just nu åt Stina Opitz nya skulptur ”Utomjordingen” på Timmermanstorget i Övre Vasastan. En helt vanlig kvinna i brons. Fast upp och ner. Läckert!