I mitten av denna månad stundar sanningens minut för mig som ordförande i Riksidrottsförbundet (RF). Då har idrottsrörelsen sitt Riksidrottsmöte med ordförandeval i Karlstad. Jag står som kandidat för omval vilket gjort att jag reflekterat lite över vad som ligger framför oss. Ska jag välja ett område som jag tror kommer att fortsätta att stå högt upp på agendan är det spänningsfältet mellan den politiska makten och den fria folkrörelsen. Som folkrörelse tillhör vi det s.k. civilsamhället och har våra egna beslutsformer och egna värderingar. Jag tillhör en generation som är uppvuxen med föreningsrörelsen men ibland känns det som vi tillhör ett utdöende släkte. Dagens politiker är alltför ofta okunniga i vad civilsamhället står för. Vi ska enligt dem vara lydiga mot makten och kategoriseras som tillhörande endera sektorn myndigheter eller sektorn företag.
För mig är det uppenbart att vi i idrottsrörelsen gärna samverkar med politiken när det är till bägge parters gagn. Ett bra sådant exempel är integrationsområdet där civilsamhället kom att bli den räddande ängeln när strömmen av asylsökande till Sverige var som störst. Samtidigt visar denna framgångssaga på ett problem som lätt tränger sig på. Politiken vill i sådana lägen ibland göra oss till oavlönade kommunaltjänstemän. De ber oss ordna transporter, fixa bidrag och lösa andra angelägna uppgifter för vilka de egna resurserna inte räcker till. ”Mitt folk” är ju gratisarbetande ledare i idrottsrörelsen för att de älskar idrott. Får man inte utlopp för den ådran och därtill tvingas till all sköns administrerande slutar man och då blir samhället sittande med skägget i brevlådan.
Lusten från politiken att styra vår verksamhet mot vår vilja är en oroande tendens. Det kan handla om idéer om statliga barnombudsmän till att vi beordras ta fram politiskt korrekta planeringsinstrument. Om vi inte gör detta kan besked komma att anslag då kommer att dras in. Den här typen av ”hot” är vanligast på lokal och regional nivå men då och då ser vi samma tendens till klåfingrighet i riksdagen eller i olika utspel i media. Ofta handlar det inte om målen för politiken utan om medlen att ta sig dit. Ett bra exempel är barn och idrottande där väl alla normalt funtade personer vill åstadkomma lösningar till gagn för våra ungar.
En annan observation är viljan att ge idrottsrörelsen övermäktiga uppgifter som att lösa gigantiska samhällsproblem. Precis som politiken har vi att blanda generella stödformer med selektiva insatser. Politiken har barnbidrag till alla, inkl. miljonärer, som kompletteras med diverse selektiva bidrag. Vi har bidrag som utgår till föreningsaktiviteter i såväl fattiga som rika kommundelar vilka likaledes kompletteras med selektiva bidrag. Här uppkommer frågan vem som ytterst svarar för socialpolitik och hur definierar vi idrottspolitik i den tappning vi formar den? Här måste idrott och politik hitta en bra balans. Detsamma gäller hur idrottsrörelsen ska kunna bidra till en bättre folkhälsa och hur främst kommunerna ska kunna klara vårt behov av bra idrottsanläggningar och goda idrottsmiljöer i övrigt.
Mitt motto till politiken blir ”Låt oss jobba ihop men utan toppstyrning.”