För hundra år sedan kom nya, friska soldater till den europeiska kontinenten. De fyllde hålen efter miljoner unga män. De vände kriget och säkrade de västliga demokratiska staternas seger över de militariserade monarkierna i öst. USA hade gjort entré i Europa.
När president Trump förra veckan beslöt höja tullarna på stål och aluminium gick jag till bokhyllan och plockade fram Barbara Tuchmans ”Zimmermanns telegram”, en mycket läst, närmast thrillerartad berättelse om hur den dåvarande amerikanske presidenten Woodrow Wilson drevs till en krigsförklaring mot Tyskland och dess allierade. Så läst ser det ut som om amerikanerna kom in i första världskriget som en följd av tysk, alltför snillrik diplomati och – givetvis – det tyska beslutet om ett oinskränkt u-båtskrig.
I ett större perspektiv hade USA:s makt vuxit så mycket – både i folk och produktion – att dess intressen måste föra det ut som aktör i världspolitiken. Och världspolitiken på den tiden var Europa och de gamla europeiska stormakterna. Efter fredsfördraget i Versailles 1919 blev USA kvar, även under det isolationistiska 20-talet. Också en frånvarande makt är en makt.
Resten av historien känner vi.
Men nu är detta amerikanska århundrade i Europa slut. Och det är inte tullbeslutet eller att USA sagt upp Iran-avtalet – något som Carl Bildt träffande betecknat som ”en krigsförklaring – mot Europa” som avgör. De kan liknas vid det tyska diplomatiska manövrerna 1917, de är signaler.
USA riktar om sin politik – och gör det av samma skäl som för hundra år sedan. Dess intressen finns där ekonomier och rustningar växer, det vill säga i Asien. Just nu och måhända för en rätt lång tid är de isolationistiska – ”America first” – stämningarna starka, men att USA skulle lämna världspolitiken är inget alternativ. Allra minst som det är världens starkaste militärmakt.
Europa kan inte göra något åt detta. Det bästa vi kan vänta på är att USA får en president som inte har som sport att förolämpa och förnedra europeiska ledare. Vad blir det då av ett Europa lämnat åt sig självt? I den bästa av världar skulle den Europeiska unionen, EU, bli en verklig union, uppburen av medborgarnas insikt om att vi har så mycket att vinna på att hålla samman, ett ”Europe first”.
Men så ser det inte alls ut. I stället kommer gamla reflexer till liv, det är var och en för sig och helst i så liten krets som möjligt.
Brexit är det första exemplet på uppbrott från gemenskapen och långt ifrån det sista. Regionalt självstyre, ohämmad populism och en växande främlingsfientlighet är tendenserna för dagen i Europa.
Balkankrigen på 1990-talet visade att den europeiska historien kunde gå igen. Detsamma ser vi i den växande motsättningen mellan de nya EU-medlemmarna från öst och grundardemokratierna i väst.
Och i Ryssland känner vi allt mer igen det gamla tsarriket – auktoritärt, antivästligt och med en grundmurad instinkt som säger att Ryssland alltid är hotat och därför måste flytta fram sina gränser i väst och såväl som i syd.
En mörk bild, ja, så länge staters ledningar tillåter sig att räkna med amerikanskt ingripande som 1918.
Men nu är det alltså 2018 och Europa måste ta hand om sina egna affärer. Äntligen, kan optimisten utropa.