Vad är det som pågår i underhuset, på Downing Street? En förbluffad och allt mer irriterad omvärld frågar sig om Storbritannien har tappat all politisk vilja. Dess ledare, premiärminister Theresa May, låter sig nedröstas gång på gång, gör så en ny tur över Kanalen och försäkrar sedan att det ska bli en brexit någon gång på något sätt. Men vem tror henne?
Hur kan en brittisk premiärminister bete sig så obegripligt? Hon kan inte ens förklara vilken hennes och den brittiska regeringens ståndpunkt är, hur kan hon då tro att hon ska övertyga?
En sällsynt svag politiker på en post som för fyrtio år sedan intogs av Margaret Thatcher och som för drygt tjugo år sedan hölls av Tony Blair – personer som ingalunda velade. Theresa Mays uppgift är emellertid en annan, det handlar främst om torypartiet – hon ska hålla ihop det. Alla hennes manövrer går ut på att få de som vill lämna EU och de som vill stanna att förbli kvar i tories, då måste det till en kompromiss som är så ogenomtränglig att båda sidor får hopp om en framtid.
En utomstående ser att det inte går – brexitörer och ”stannare” har ju motsatta uppfattningar. Logiken, logiken kan en fransman utropa.
Men visst kan det gå. Se bara på de svenska socialdemokraterna och kärnkraften. Inställningen till kärnkraft hotade att splittra det stora maktpartiet på 1970-talet. Som med brexit var det en fråga som bara kunde besvaras med ja eller nej. Trodde man tills folkomröstningen.
Den gav en frist, dess resultat kunde tolkas och tolkas igen. Sprickorna i partiet helades så småningom och energifrågan halkade bort från den politiska dagordningen.
Och partiet höll ihop.
Att hålla ihop har ett speciellt värde inte bara i politiken, också inom institutioner med ett visst anseende – eller varumärke – finns trycket. Ett aktuellt exempel är Karolinska sjukhuset/institutet. Forskningsfusk, egenartade styrningsmodeller – kritiken har varit och är skoningslös. Reaktionen från ansvariga har gjort saken värre – här fungerar uppenbart inte hålla ihop-modellen.
Ett ännu mer spektakulärt exempel är förstås Svenska akademien. Där har hålla ihop-principen fört akademien till upplösningens gräns.
Akademien gjorde sig av med en ledare som krävde förändring och anpassning till realiteterna. Det ledde till ”partisprängning”, vid den senaste högtiden återstod sju av tänkta aderton. Ordet patetiskt har väl sällan illustrerats bättre.
För att rekrytera nya medlemmar har man måst rucka på hålla ihop-ordningen och till exempel acceptera möjligheten att lämna sällskapet/partiet.
Hålla ihop är i grunden en god idé, det är så vi kan göra vår vilja hörd och respekterad som arbetstagare, konsumenter, boende etcetera. Att hålla ihop familjen ter sig för de flesta självklart som ett egenvärde. Mycket i vårt samhälle – i föreningsliv och idrott, i grannskaper – vilar alltså på att vi håller ihop. Men när den gemensamma viljan och intresset inte längre finns då tappar hålla ihop-tänkandet sitt berättigande. Då blir kampen för enhet lätt parodisk och skadlig. Människor som blivit oense måste få förbli det.
Socialdemokratin höll ihop – men hur stark och intressant är den idag?
Svenska akademien ska få dela ut nobelpris igen – men vilket anseende har utdelarna och vilken glans har medaljerna i höst?
Hålla ihop-principen kan bli väldigt dyr.