Det är vår och i riksdagskalendern står det vårproposition och konstitutionsutskottsförhör. Och sedan är det några veckor tills 2018/19 års riksdag tar slut. Därmed får två partier ny ledning – Liberalerna och Miljöpartiet. Liberalernas Jan Björklund har varit en rätt ordinär partiledare, språkröret Gustav Fridolin en annorlunda.
Som underbarn valdes han in i riksdagen 2002, lämnade för att återkomma 2010 och blev partiledare/språkrör året därpå. Sedan utbildningsminister och departementschef vid 31 år, tala om talang och förväntningar.
Och nu lämnar han – innan han avsätts av sitt eget parti. Många ord behöver inte slösas på förklaringar: språkröret Gustav Fridolin blev ingen framgång i regeringsställning. Den skola som han skulle lyfta ur krisen har sjunkit djupare och den växande väljarkår som oroar sig för klimatet sätter inte sin lit till Miljöpartiet.
Själv ser jag Gustav Fridolins sorti som en större förlust för svensk politik än för hans parti. Han är av en sort som är ovanlig i en handlingsinriktad demokrati som vår. Han läser och skriver på egen hand och vill få oss att se och tänka längre. Men han är också en agitator, en man som livar åhörarna, som får dem att känna sig delaktiga i något större, något viktigare än skyltar i den egna vägkorsningen.
En sådan politiker lyfter sitt parti – och hela politiken.
Folkpartiledaren Per Ahlmark var en sådan politiker – brinnande för liberala grundvärden, för den enskilda människan, för ett samhälle utan kollektivt tvång. Många hävdar att hans insats det viktiga valåret 1976 var avgörande för maktskiftet. Men Per Ahlmark blev ingen stark regeringsmedlem, han avgick – av olika skäl – redan efter ett drygt år. Starka övertygelser, agitatorisk talang väcker väljarna men sedan tar beslutskvarnar och kompromisser över.
Det där nödvändiga inslaget av passion i politiken släcks. Det blir förvaltning.
Idag är det svårt att få människor att bli politiskt aktiva, att kandidera och att hålla ut med uppdragen som de tagit på sig. Den politiska vardagslunken tynger. Och därtill kommer hot och personangrepp på låg nivå och ett allt respektlösare beteende i sociala medier.
Ska detta läge kunna brytas behöver vi brinnande agitatorer, röster som kan få med oss mot ett större, vidare perspektiv.
Varifrån? Partierna är små och fruktar mest av allt att bli mindre. Då blir det att balansera, väga orden så att alla grupper får något och ingen stöts bort. Spagat blir en naturlig position för en ledande politiker.
Och hur ser egentligen kravspecifikationen för en toppolitiker ut? Dugliga statsråd ska vara kapabla att förvalta och försvara och få igenom måttliga reformer. De blir också rätt kortvariga på sina poster, inte bara därför att regeringar skiftar. Några politiska visionärer är de inte. (Jag bör kanske undanta SD som ännu tackochlov inte hamnat i beslutsställning.)
Det närmaste passion och vision svensk politik nu har är en 16-årig flicka som tar ledigt från skolan. Greta Thunberg i all ära men nog borde det finnas någon vuxen i rummet, någon ”typ” Ahlmark och Fridolin, någon med både passion och auktoritet. Som kan tala om ”stora saker” och vad ett engagemang för en ”stor sak” kan göra för en människa.
Ja, det var så de uttryckte sig, de som i förra seklet strävade för det demokratiska genombrottet.