I slutet av maj var det dags för den svenska idrottsrörelsen att samlas till kongress i Jönköping. Mängder av stora frågor stod på agendan liksom val till olika förtroendeposter. I mitt fall handlade det om att kandidera för en tredje och sista period som ordförande för Riksidrottsförbundet. Ett hedrande uppdrag tycker jag men kanske framför allt ett av de roligaste.
Att få förvandla sin favorithobby till ett heltidsjobb är väl det många som drömmer om men få förunnat att få uppleva. Eftersom jag blev vald gäller det nu att göra sitt allra bästa. En liten tår extra blev det när det på plats var dags att tacka av min gode vän och samarbetspartner i Östergötland, den näst intill legendariska Kjell Augustsson.
Det var ju i hemlänet jag av honom fick lära mig så mycket om idrott, inte minst på gräsrotsnivå. Utöver honom går också tankarna till Sten Olsson på länsstyrelsen som var hans högra hand när det gällde att stödja östgötaidrotten på alla möjliga och omöjliga sätt.
Jag brukar plåga min omgivning med två bilder av idrott. Den ena benämner jag skrytvalsen och den andra problempolkan. I den första skryter jag hejdlöst på temat att vi är Sveriges största folkrörelse med 3,2 milj. medlemmar, drygt 20 000 föreningar och cirka 600 000 ideella ledare. Vi är inte bara störst, vi är också bäst och vackrast!
Jag kan vid behov hålla på så i en halvtimme utan att ljuga.
I problempolkan handlar det om att vi har sprickor i fasaden. Vi tappar medlemmar, ligger högst vad gäller andelen medlemmar bland 11-åringarna och lyckas inte riktigt när det gäller att få svenskarna att röra på sig. Vi måste helt enkelt modernisera oss.
Många andra folkrörelser har bittert fått erfara vad det kostar om man bara försöker leva på gamla meriter. Och den översynen är precis vad vi är fullt sysselsatta med.
I Jönköping beslöt vi om nya regler för medlemskap och revidering av våra bidragsformer. De senare är på flera punkter så komplicerade och osammanhängande att det får den svenska jordbrukspolitiken – vars säte ligger i Jönköping – att framstå som ett under av klarhet! Också faran att stirra sig blind på juridik är en annan fallgrop.
Det är till exempel ingen demokratisk rättighet att vara ledare för barn. Om två principer står mot varandra måste man ibland välja även om fällande juridiska domar ofta inte föreligger.
I ideella organisationer spelar fysiska möten en stor roll. Många insatser sker av människor som brinner och därtill jobbar oavlönade. För oss gäller kärleken till olika idrottsaktiviteter, vare sig vi talar breddidrott eller elitsatsningar. Eller för den delen vara med i en kamratkrets. Det är sådant som det vibrerar av under en lyckad kongress.
I talarstolen kan man gå år varandra i sakfrågor men man förblir vänner. Det var precis så jag och de flesta med mig kände dessa dagar i Jönköping. Således väntar jag lite till med rollatorn – om hälsan tillåter det – och matningen av duvorna får anstå några år.
Men tiden att gå upp på läktaren närmar sig självfallet. När den kommer har jag lovat min omgivning att aldrig utbrista ”Det var bättre förr!”