Valrörelser är något speciellt. En slags liturgisk skådespel inleds under våren för att efter sommaruppehållet nå sitt crescendo från mitten av augusti fram till valdagen. Drag följs av motdrag och uttolkarna av vad som sker i det som synes ske bereds stort utrymme. På arbetsplatsen ersätts informationsutbyte om väderutsikterna av mer eller mindre fantasieggande uttolkningar av hur valkampen går. Som gammal traditionell statstjänsteman har jag sedan 60-talet följt valrörelser från åskådarplats. Mitt motto har varit samma som för enucker i härskares harem förr: Jag vet hur det går till, jag ser det varje dag men jag kan inte själv!
Som ordförande i Riksidrottsförbundet gällde det nu att tvärtom kasta sig i det iskalla vattnet.
Min uppvärmning var inte lovande. Representanter för partiledargarnityren från såväl den vänstra som högra falangen hävdade att jag stod inför ett stort problem. Vilket frågade jag. Svaret blev att idrotten är för populär! Varför lova något till er när vi riskerar att motståndaren då blir lika givmild blev svaret.
Det tvingade oss inom idrotten att inrätta något som skämtsamt kom att gå under beteckningen ”Björnes godisaffär”. Tankebanan var förenklat uttryckt att Socialdemokraterna kanske gillar kola och sega råttor. De tar för sig och betalar förhoppningsvis i kassan. Moderaterna gillar också kola men vill som komplement ha geléhallon. De tar en påse med detta utbud ock gör likaledes rätt för sig i kassan.
Poängen är som läsaren redan räknat ut att partierna är delvis oeniga men förhoppningsvis köper från affärens utbud av varor snarare än införskaffar ”privattillverkat” godis.
Förändring nummer två var att försöka kampanja utifrån den lokal nivån. Val avgörs enligt min mening inte av vad jag eller andra koryféer pratar med makthavare i Stockholm om. Det måste vara den geografiska dimensionen som står i centrum.
I Östergötland har därför det tyngsta lasset dragits av vårt distrikt i länet samt motsvarande regionala specialidrottsförbund. Inga kommunala politiker har lämnats ifred och ett imponerande antal lokala debattartiklar har publicerats. Vårt fokus har legat på folkhälsa och bristen på anläggningar för idrott, inklusive utrymme i vår Herres hage för sporter som skidor och orientering.
I begreppet folkhälsa ingår då att vidga perspektivet till rörelse i skola och på fritis respektive i andra ändan rörelse för äldre. I båda dessa fall både kan och vill föreningsidrotten göra mera. Det duger inte att vi har relativt sett mest medlemmar i åldrar som 11 år.
Hur gick det då? I själva valrörelsen lovade våra politiker av olika schatteringar ganska mycket på idrottens område. Och det gäller såväl lokalt som centralt. För oss blir nu frågan att undvika fällan att kandidaterna:” Lovar runt men håller tunt”. Själv har jag förmånen att fått medverka i Idrottens Dag i Motala inför sista veckan av valrörelsen. Lever man framöver upp till vad som då lovades på scenen av partirepresentanterna går de motionerande motalaborna en ljus framtid till mötes!
Och centralt har vi idrottsnördar nu skrivit ut skuldsedlar på de satsningar partierna utlovat. Återstår att se om skördetiden kommer! Och när vi får några att skicka dessa sedlar till!