De flesta vet nog att det finns en tredje kategori, nämligen den så kallade frivilligsektorn. Som grundprincip bygger den på gratis arbetskraft och att bottenplattan utgörs av självständiga föreningar. I en europeisk kontext är detta något unikt för Sverige och rätten att bilda föreningar är grundlagsfäst.
Förenklat uttryckt vilar konstruktionen på att staten ska hålla sina fingrar borta. Däremot är det fullt möjligt för den offentliga sektorn att stödja verksamheten genom bidrag om man finner att verksamheten är behjärtansvärd. Själv har jag varit verksam i styrelser inom två sådana strukturer nämligen NTF och idrottsrörelsen i sammantaget drygt 30 år. I bägge dessa folkrörelser har det varit högt i tak, vi har tagit emot bidrag från den offentliga sidan men gränslinjen har upprätthållits vad gäller styrning av verksamheten.
Systemet bygger på tillit mellan parterna och naturligtvis insatser från oavlönade medlemmar. I några fall har detta oberoende närmast stärkts under de senaste årtiondena som till exempel avskaffandet av svenska kyrkan som statskyrka. Samspelet med samhället har underlättats av att politiker ofta haft sina rötter i folkrörelser.
Som ordförande i Riksidrottsstyrelsen (RF) har jag dock lagt märke till vissa oroande nya signaler. De kommer inte från regeringen och partiledare utan snarare en bit ned i de politiska strukturerna. Ofta handlar det inte om illvilja utan ett försök att ”hjälpa” folkrörelser.
Ett färskt sådant exempel rör inrättandet en statlig ”barnidrottsombudsman”. Denne statliga person ska bevaka idrottsrörelsen för att se om tendenser till sexuella trakasserier kan upptäckas. Om så är fallet ska ombudsmannen kunna ingripa på allahanda sätt som att gå till domstol och dra in offentliga bidrag för den förening som ertappas med att ha sådana misstänkta personer inom sitt hank och stör. En av förslagsställarna är moderat riksdagsledamot men jag tror förslaget är mer uttryck för en tidsanda än ett visst politiskt parti.
Det är naturligtvis lätt att raljera. Med tanke på att pedofiler ertappats inom katolska kyrkor utomlands bör vi måhända ha en statlig ”kyrkobarnombudsman” med ”underombudsmän” för katoliker, protestanter, muslimer och andra religiösa grupper. En annan” barnombudsman” bör svara för de politiska ungdomsförbunden där många yngre samlas. Som tillkommande arbetsuppgift skulle man kunna tänka sig scoutrörelsen! Vad sittande barnombudsman ska göra på området är oklart.
Samma tendens kan ses inom jämställdhetspolitiken där hot om indragna bidrag alltför ofta tillgrips som påtryckningsargument. Och detta i ett läge då idrottsrörelsen själv är redo att pröva skarpa argument som till exempel kvotering av styrelseplatser. Ett tredje område där vissa politiker på kommunal nivå har svårt att hålla fingrarna i styr är integrationspolitik. Där vill man lite väl ofta göra oss till arbetande kommunaltjänstemän.
Sammanfattningsvis menar jag att folkrörelser visst ska sättas under observation men att den svenska modellen bygger på begreppet tillit. Även politiken måste förstå att vi inom folkrörelserna är kapabla att städa framför egen dörr!