Sista veckan i september slog hovrätten fast tingsrättens dom mot ishockeyspelaren Jakob Lilja för hans slag mot motståndaren Jens Olsson i Rögles match mot Malmö 5 mars 2015. Det är inte det första fallet där händelser inom idrotten prövas i allmän domstol. Det kommer inte vara det sista heller. Inom idrottens bestraffningssystem dömdes Jakob Lilja direkt efter matchen till tio matcher matchers avstängning varav fyra matcher omvandlades till böter. Samhällets straff är villkorlig dom och 40 dagsböter á 650 kronor (totalt 24 000 kronor) för misshandel.
Det finns de som ställer sig på barrikaderna och kräver att det som sker på rinken eller planen i allt väsentligt ska hanteras av idrottens sanktionssystem. Sedan har vi en annan gruppering som menar att idrotten inte kan ställa sig utanför samhället. Övervåld ska prövas i allmän domstol.
Om jag skulle ta den lite mer teoretiska vägen fram till mina slutsatser så står det i brottsbalken "24 kap. Om allmänna grunder för ansvarsfrihet 7§" att ”en gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig”. Fritt översatt – den som är med i leken får leken tåla.
Genom att frivilligt ha valt att delta i en tävling eller match har individen också samtyckt till fysiska angrepp som är tillåtna enligt tävlingsreglementet för den idrotten. Vidare har prövning i domstol visat att individen även har samtyckt till sådant som i och för sig är brott mot tävlingsreglerna, men inte är helt väsensskilt från den idrottens idé. Något som styrks av det som inom juridiken kallas för social adekvans. Samtaget kan man alltså säga att även om slashing inte är tillåtet i ishockey, som har spelaren samtyckt till att den kan komma att utsättas för det under en match.
Riksdagen har i "Ändringar i brottsbalken mm. (prop. 1993/94:130)" utvecklat detta resonemang: ”Det finns sporter som allmänt bedrivs på ett sådant sätt att personskador är oundvikliga. Som exempel kan, förutom ishockey, nämnas fotboll, handboll, bandy och rugby. Detta innebär dock inte att man generellt kan säga att han godtar skadan i det enskilda fallet. Att använda samtycke som grund är därför inte möjligt i alla situationer. Ansvarsfriheten följer här istället av att vissa regelöverträdelser är allmänt godtagna i samhället.”
Den svåra frågan kokar alltså ner till var gränsen går mellan det som kan betraktas som en del av idrottens idé och det som blir misshandel?
Den gränsen kommer naturligtvis vara olika för olika idrotter. Om spjutkastare skulle rappa en medtävlare över ryggen med sitt spjut under dess ansats så är det betydligt längre från spjutkastningens idé än om en ishockeyspelare rappar en motståndare över ryggen vid ett friläge.
Det går helt enkelt inte att i sten rista en gräns mellan idrottens bestraffningssystem och samhällets lagar. Det måste avgöras från fall till fall. Vi måste hålla en diskussion levande om var våra etiska och moraliska gränser går, hur mycket våld tycker vi att våra idrottare kan samtycka till att utsättas för.
Idrotten kan inte vara en frizon från samhällets lagar.