Gränsen mellan sanning , lögn och förbannad dikt tenderar att bli flytande. Ett aktuellt exempel på detta kan vara den strida strömmen av uttalanden från den amerikanska presidentkandidaten Donald Trump. Men också i min lilla värld får jag ibland anledning att reflektera över detta tema. Här kommer några exempel från idrottens värld.
Vår utbildningsminister Gustav Fridolin föreslog nyligen fler timmar matte och teknik i skolan samtidigt som krav om fler idrottstimmar fick kalla handen. Ministern anförde att ”mer betygssatt idrotts- och hälsoundervisning inte är det som gör att de barn som rör sig minst kommer att göra det i större utsträckning. Det viktiga är att de rör sig varje dag, på rasterna exempelvis”.
Om jag bortser från det kanske något naiva i yttrandet strider det mot forskningsresultat. Tidiga positiva upplevelser av motion och idrott vet vi har stor betydelse för en individs benägenhet att vara fysisk aktiv senare i livet. Vi ligger idag lägst av alla de nordiska länderna i antalet idrottstimmar i skolan. Via forskningen vet vi att fysisk aktivitet leder till ökat välbefinnande, stärkt självförtroende, bättre koncentrationsförmåga, ökad inlärningsförmåga, ökad muskelstyrka och bättre kondition.
Till detta kan läggas att få barn och unga röra på sig mer under skoldagen leder till bättre skolresultat. Vad mer kan man begära? Jag refererar ofta när jag talar med politiker till ett samverkansprojekt mellan skola, idrottsförening och forskning (Bunkefloprojektet). De visade att vid daglig fysisk aktivitet ökade andelen behöriga till gymnasiet med 8 procent och för pojkar med hela 13 procent. Varför man bara förbigår forskningsresultat av denna typ är för mig lite av en gåta.
Det ska samtidigt sägas att vi inom idrotten har anledning att sopa framför egen dörr. Många ”experter” har länge hävdat som vetenskaplig sanning att om man ska nå världselit måste man tidigt som barn börja specialisera sig. Inom lagidrotter har det handlat om att toppa lagen redan i barnaåren, skicka ”de bästa” till fotbollsskolor osv.
Samtidigt visar forskning att så inte är fallet. Barn är barn och måste få utveckla sig som sådana. Att idrott i unga år ska vara en lek ,att trivseln med att pröva på flera idrotter kan vara oemotståndlig är erfarenheter som forskning gett oss inom idrotten. Och det är något som idrottsrörelsen tagit till sig. Men det tog ett tag!
Ett tredje exempel kan vara detta med att tävla. Historiskt sätt har ju detta varit lite av idrottsrörelsens livsnerv. Forskning visar att detta inte undantagslöst gäller. Många är med i idrottsrörelsen för nöjet att träna, stärka kroppen, möta vänner m.m. Se bara på gymmens tillväxt. Och då kan vi inte hala fram tävlingskalendern det första vi gör. Också detta börjar vi lära oss!
Vad blir då slutsatsen? Kanske att forskningsresultat inte får negligeras.
Det gäller oss inom idrotten men faktiskt också det politiska hantverket. Min egen gissning varför utbildningsdepartementet väljer att avstå från mer idrott i skolan är att de ser det hela som ett nollsummespel. En timme mer idrott kostar en timme mindre teknik. Den matematiken håller inte!