Även icke idrottsintresserade brukar få något drömmande i blicken när ämnet kommer på tal. Sällan har väl uttrycket ”redan de gamla grekerna” haft sådan relevans som när olympiatemat är i svang. Själv avverkade jag i förra månaden mitt fjärde OS. Starten var i Lillehammer 1992 då jag som rikspolischef hade att följa broderfolkets säkerhetsarbete under OS eller Olympiska Lekarna (OL) som de kallar det. Lekbegreppet i det svenska språkets tolkning får väl dock med all respekt betraktas som passerat!
OS i PyeongChang var gigantiskt om man ser till investeringar i arenor, hotell med mera och man kan knappast säga att det blev ett billigt evenemang. Valet av ort kan förvisso diskuteras men det var nog ett av våra sista OS som bygger på storslagenhet. Framöver ska gälla högt utnyttjande av existerande anläggningar, miljötänk och kostnadseffektivitet. Det är åtminstone vad Internationella Olympiska Kommittén säger sig vilja stå för framöver.
Den utgångspunkten är nog axiomatisk om vi ska kunna få möjligheten att arrangera ett vinter-OS i Sverige inom överskådlig tid.
Det hävdas ofta att ett OS kräver en sammanhållen geografisk koncentration. Så brukar det låta då länderna gör sina ansökningar. I praktiken och av kostnadsskäl överges denna grundidé så fort man tilldelats spelen. I Korea var det precis det som hände. Två separata centra och en överbelastad infrastruktur som frikostigt bjöd på kötid.
Denna lindrades dock något av värdarnas avväpnande vänlighet. Hur mycket man än huttrade i kylan värmdes man av ständigt leende funktionärer.
Själv stördes jag av en sak. Medaljerna ramlade in i rask takt före min ankomst, ett flöde som initialt upphörde när jag väl var på plats. De vände dock uppåt igen när skidskyttar och curlade sopade rent på sina respektive arenor. I min gamla disciplin skidskytte lovade därtill min vän och ”demontränare” Wolfgang Pichler på stående fot att när Östersund nästa år arrangerar VM ska inflödet av medaljer bli minst lika påtagligt!
Några reflexioner tränger sig på. En är den dragningskraft evenemanget har både på aktiva och grupperingarna kring själva tävlingen. I någon mening är ”alla” där på denna firmafest i kolossalformat. Speglingen följer klart ländernas egna atleter.
Jag kom från Australien före spelen och deras intresse för Charlotta Kallas och Sebastian Samuelssons prestationer var minimalt. Det lilla fåtalet australienska idrottspersoner inom vinteridrotten tilldrog sig allt intresse. En andra reflexion är den roll som TV:s sändningar spelar. Vi åskådare är nog närmast att betrakta som ett exotiskt inslag i televisionens liturgi. Ganska naturligt egentligen med tanke på det gigantiska antalet tittare världen över.
Avslutningsvis kan man inte undgå att notera de kvinnliga svenska idrottarnas frammarsch, och särskilt då det gäller individuella tävlingar. Strikt nationellt ligger det nära till hands att argumentera för att hårdare prioritera kvinnligare om man vill maximera medaljskörden. Min tro är att sponsormarknaden alltmer börjar notera detta faktum, exklusive våra stora lagsporter.
Detsamma gäller attraktionskraften i Parasporterna. Här vimlar det av hjältar och hjältinnor som framöver kommer att uppmärksammas alltmer.