Ledare: Björn Eriksson: Polisen – var god vänta

Trist tycker jag som gammal rikspolischef. Som boven i dramat utmålas ett speciellt spöke nämligen OMORGANISATIONEN – här skrivet med versaler. Detta spöke har tillskrivits närmast diaboliska dimensioner. Något bakvänt tycker jag eftersom ”krisen” delvis kan förklaras av sättet frågan hanterats. Först diskuterades i all oändlighet hur många poliser vi bör ha. Det var det politiska favoritämnet under min period i kåren. I dag står hur man politiskt bör organisera verksamheten i centrum för diskussionen.

Om några år kanske intresset vrids mot vad polisen ska göra. Man kan möjligen tycka att den processuella ordningen borde ha varit den helt omvända! Om man därtill väljer att låta omorganisera genom att utse chefer underifrån och upp och avsluta det hela med att långt därefter utse den högsta chefen har man inte direkt gjort det enklare för sig!

För mig är utgångspunkten den lokala brottsligheten. Med all respekt gäller fortfarande den devis mina föräldrar tutade i mig: "Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål". Jag inser givetvis att för att bekämpa organiserad brottslighet och för att återerövra de segregerade områden där idag polisen verkar stå maktlös krävs en mera central ansats. Men grunden är det lokala upplägget.

Att då i realiteten satsa på centralistiska lösningar riskerar att bli en återvändsgränd. Det är därför jag i 25 års tid predikat att jag tror på en kommunaliserad ordningspolis i någon form, kombinerad med en central polisstruktur för avancerad brottslighet.

Det är också ett av skälen till att jag gläds över att den nygamla idén om storregioner åtminstone för tillfället lagts på hyllan. Spåren från polisens omorganisation förskräcker. Min skepsis mot storskaliga stockholmslösningar har förstärkts när jag som ordförande för Riksidrottstyrelsen ser vad idrottsrörelsen kan uträtta med sin lokala uppbyggnad av idrottsföreningar som kan lokalsamhällets villkor.

Nu är det dags för oss som inte är poliser att sätta skuldran till och hjälpa till. Inte genom att konkurrera utan genom att understödja så polisen kan renodla sin verksamhet till den myndighetsutövning som samhället står och faller med.

Som ordförande för privat säkerhetsindustri kan jag notera att vi totalt har cirka 30 000 anställda som rör sig ute i samhället. Det är fler än det totala antalet poliser. Dessa personer ser och hör saker och har ofta utmärkta kontaktnät. I min vision ingår att dessa observationer och möjligheter att ingripa kan nyttjas också i samhällets tjänst. Så sker i ökad utsträckning i dag men mer kan göras. Det gäller från gemensamma sambandsresurser till förebyggande insatser i besvärliga bostadsområden.

Vi har det senaste året haft åtskilliga överläggningar med polisen om detta och vi är nog ganska överens om fördelarna att bygga ut vår praktiska samverkan. Möjligheterna spänner över ett vitt fält från enklare utredningar till vissa kontrollinsatser på väg, transporttjänster som idag polisen tvingas utföra för andra samhällsorgan m.m.

Hellre fler händer som kan hjälpa till än ”Polis, var god vänta”!