Våren 2019 har jag varit talesman för den privata säkerhetsbranschen i fem år men då sätter jag också punkt för den rollen. Lägger jag till tiden som rikspolischef, generaltulldirektör och chef för kustbevakningen så blir det drygt 20 år i ”blåljusbranschen”. Några reflexioner kan väl då vara på sin plats.
En är den politiska naiviteten. Det gäller inte minst situationen med ett 60-tal utsatta områden med stor brottslighet, stor otrygghet och parallella samhällsstrukturer. Naiviteten framgår inte minst av den politiska debatten som i princip uteslutande handlar om fler poliser, ny lagstiftning, hårdare tag och så vidare. Man slår varandra i huvudet med hur många nya poliser man tänker sig anställda.
Jag tror inte på realismen i dessa ökningstal.
Polislönerna är inte konkurrenskraftiga, alternativa yrken erbjuder ofta bättre möjligheter till karriär och risken för utbrändhet väntar runt hörnet. Och hur ska vi snabbt få fram fler poliser när det tar minst fem år att rekrytera, utbilda och få ut effekt av en nyutbildad polis? Inte heller de straffskärpningar som nu föreslås kommer att få omedelbara effekter eftersom lagstiftningsprocessen är ett trubbigt vapen som tar tid. Att därefter i praktiken få landets domare att börja tillämpa straffskärpningarna kommer inte heller att gå på räls.
I hägn av dessa offentliga tillkortakommanden har privat säkerhetsindustri vuxit upp som ett alternativ. Något förenklat har under min tid denna sektor ökat att från att bemanningsmässigt motsvara halva poliskåren till att vara dubbelt så stor. Och med en teknisk standard som oftast vida överstiger de polisiära resurserna.
Från att ha varit ett begränsat alternativ för privata aktörer att utnyttja har marknaden vidgats till stora delar av det offentliga rummet. Det är till exempel snarare regel än undantag att kommuner är en stor beställare av ordningsvakter, väktare och olika former av teknisk utrustning. Vissa hävdar att man får en leverans för två betalningar.
Först betalar någon för tjänsten via skattsedeln (polisen) och sedan betalar man en gång till för att få den utförd (säkerhetsföretaget)! Ett polemiskt påstående förvisso men det innehåller viss sanningshalt.
Tittar vi framåt tror jag på betydelsen av en lokal polis – helst i kommunal regi – som sida vid sida med bland andra säkerhetsbranschen arbetar med att bygga tillit och legitimitet.
Fokus måste vara på att förebygga och förhindra brott snarare än att ”arrestera” oss ur nuvarande situation. Jag saknar förståelsen för att brottsbekämpningen bara till en begränsad del kan bedrivas av polisen. Vad är kärnuppgiften i myndighetsuppgiften för polisen och vad lämpar sig väl för andra aktörer, vare sig vi talar om privata aktörer eller om civilsamhället i form av spelare som idrottsrörelse, grannsamverkan mot brott med mera.
Vad är ett ekonomiskt, realistiskt och genomtänkt alternativ? Ett förslag som jag gillar har framförts av Stiftelsen Tryggare Sverige. Tillsätt en parlamentarisk förnyelsekommission för hela rättsstaten. Viktiga frågor att besvara är hur uppgifts- och ansvarsfördelningen ska vara mellan staten, kommunerna och vad andra aktörer, främst näringslivet kan göra. Jag anmäler mig härmed som frivillig resurs.