Björn Eriksson: Poliser – en utrotningshotad art?

Att släppa in marknaden är nödvändigt. Men hur och på vilka områden är en fråga som är värd att diskutera.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2019-05-13 16:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Bortsett från tiden som landshövding i Östergötland har blåljus i vuxen ålder varit min signaturmelodi. Åren som i tur och ordning tullchef, chef för kustbevakningen, polisen och nu senast som ordförande för den privata säkerhetsbranschen har satt sina spår. Sedan 9:e maj är den perioden över för min del.

Då avgick jag som ordförande. Jag kommer att fortsätta att jobba med frågor inom blåljusområdet som roar mig men inte som ordf. för någon slags blåljusstruktur.

Jag bär med mig några erfarenheter från alla dessa år som jag här ska försöka presentera i grovt förenklad form:

* Människors längtan efter trygghet kan aldrig lösas genom flera poliser. Den skattebas detta skulle kräva kommer aldrig någonsin att finnas. Det är en politisk illusion att tro på detta. Det blir marknaden som kommer att bli den felande länken vare sig vi gillar det eller inte.

* Längtan efter trygghet gör att vi i valet mellan att uppnå detta eller prioritera ”integritet” kommer att välja det förstnämnda. Det är ett vägval som kommer att variera efter den hotbild som för tillfället råder.

* Teknikutvecklingen kommer att fortsätta. Den allmänna tillgången till mobiler, effektivare fasta kameror, möjligheter till ansiktsidentifiering, kroppskameror med mera kommer att nyttjas alltmera när ekonomin omöjliggör en ständig ökning av dyrare mänskliga resurser. Å andra sidan kommer krav på teknisk bevisning för fällande domar att stiga.

Dessa kanske något pessimistiska utgångspunkter kan vara en förklaring till en politisk paradox, nämligen att politiken i årtionden underlåtit att diskutera trygghetsfrågor i sin moderna kontext. Fortfarande svänger sig många politiker med uttryck som det polisiära våldsmonopolet, särställningen för den offentliga rättsliga utredningsverksamheten och liknande begrepp som har förlorat stora delar av sitt monopol.

Man får gå åratal tillbaka för att denna världsbild ska stämma. Det förebyggande brottsarbetet har i stora stycken privatiserats, brottsutredningar bedrivs ofta av privata intressenter och delar av vad som tidigare betecknades som myndighetsutövning har numera i stor utsträckning ”outsourcats”.

Är jag då pessimistiskt lagd och ser jag utvecklingen som entydigt negativ? Nej för jag tror att den är oundviklig.

Jag tror det är ett tidens tecken att det nuvarande regeringsunderlaget vill tredubbla Rot- och Rutavdragen och vidga användningsområdet till något som betecknas som säkerhetstjänster. Jag är mer bekymrad för att politiken inte diskuterar dessa frågor på djupet och gör medvetna val om färdriktningen.

Att släppa in marknaden är nödvändigt men hur och på vilka områden är en fråga som är värd att diskutera. Jag noterar också att vad avser teknikutveckling och förmåga att integrera nysvenskar i verksamheten ligger den privata säkerhetsbranschen långt framme – långt före sina offentliga motsvarigheter.

Ska jag våga mig på en gissning är det att brottsofferfrågorna kommer att bli en av våra stora frågor framöver. Vi kan inte välja alternativet att försöka ”arrestera oss” fram till ett bättre samhälle.

Här tror jag att inte blott den privata sektorn, utan i hög grad den ideella sektorn, har en stor roll att spela. Jag ser dagligen vilken roll exempelvis idrotten kan uträtta.