Jag tror att jag under min tid i statens tjänst varit med om fem tidigare försök när politiker försökt ersätta våra ”omoderna” län med storlän. Senast det begav sig var under min landshövdingetid då Östergötland skulle sammanläggas tidvis med Sörmland och tidvis med Småland. Standarduppläggningen för förespråkarna är att dessa storregioner krävs för att få en bättre sjukvård.
Detta ska alla andra samhällsområden tvingas underordna sig. Nonsens tycker jag som tror att landsting som begrepp överlevt sig själv. ”Vanlig” sjukvård i en framtid kommer att vara lokal i större kommunstrukturer och nationell/europeisk när det gäller specialistvården.
Nu är det dags igen. Inom ramen för sex storregioner ska det nya Sverige formeras. Jag ska inte argumentera kring hur jag ser på denna nya dragning av tidigare nitlotter – det kan säkert läsarna gissa - utan bara notera att tidigare försök stupat på folkligt motstånd när beslutspunkten närmat sig.
Jag funderar ofta över varför politiken ideligen återkommer till något folk inte vill ha, alternativt känner stor likgiltighet inför. Att frågan är en belastning i en valrörelse torde vara uppenbart varför det i sig är begripligt att många i den politiska svängen vill ha frågan avdiskad innan valet 2018 tränger sig på. Här kommer några hypoteser:
1) Att rationalisera sjukvård är inte så sexigt. Roligare då att jobba med positiva frågor som kulturbidrag, infrastruktur, näringspolitik med mera. I stora regioner blir inte sjukvårdsfrågor lika politiskt belastande som i de mindre länen.
2) Politik på nationell och lokal nivå har fått ett mindre manöverutrymme i meningen att påverka samhällsutvecklingen. Marknaden har för flera årtionden sedan gjort sin entré. En mera federal struktur ger mer möjligheter att visa politisk handlingskraft.
3) Folk begriper sig inte på detta. Är det statistiskt 20 procents chans att vi får igenom förslaget bör det lyckas gång fem tänker kanske många. Varför inte försöka igen?
4) Organisationsfrågor är handgripligare och kan därför måhända uppfattas som tacksammare att profilera sig på. Ett åskådningsexempel kan vara polisens omorganisering. Det handlar ju också i realiteten om en koncentration till större, och som vissa hoppas, mer handfasta enheter. Omfånget av denna krönika ger inte utrymme för att beskriva graden av framgång eller bristande framgång i detta hänseende.
5) Det kan finnas en viss elitism på den politiska spelplanen. Många folkvalda tillmäter begrepp som historik, geografisk tillhörighet m.m. en slags gammaldags etikett.
6) Partistrategerna kommer i frågor av denna typ sent in i processen. Eftersom man förlorar väljare på att driva impopulära frågor brukar uppfattningar från dessa experter i slutändan tillmätas stor betydelse.
7) Man underskattar statsrättens betydelse och då inte minst möjligheten att driva fram lokala folkomröstningar. De äger rum på valdagen och spiller naturligtvis över på röstpreferenserna i de allmänna valen. Det är ju själva poängen i en demokrati.
August Strindberg formulerade en gång i tiden följande tänkvärda meningar kring rivningsvågen i Stockholm:” Här rivs för att få luft och ljus. Är inte det tillräckligt”! Gäller det verkligen denna fråga?