Mina första år i förvärvslivet tillbringade jag i banksektorn. Där fick man lära sig att veta hut, vilket innebar att aldrig yttra sig offentligt. Jag kom därefter att tillbringa 14 år i Finansdepartementet där cheferna var dåtidens ikoner som Gunnar Sträng, Gösta Bohman och Thorbjörn Fälldin. Som klassisk statstjänsteman gällde att tiga offentligt och överlämna det offentliga tyckandet till de som hade den uppgiften, nämligen våra politiker och myndighetschefer.
Vi skulle helt enkelt som arbetande i kanslihuset smälta in i de bruna tapeter som på den tiden var gällande mode. Idén att vi likt flera av dagens så kallade tjänstemän i regeringskansliet skulle offentligt upplysa politikerna att de måste omfattas av vår egna värdegrund var lika främmande som att hävda att jorden är platt!
Själv fällde jag en offentlig kommentar under denna tid som citerades av SvD, nämligen ”jag har inga kommentarer”. Djärvt så det förslår tyckte man då.
När jag sedermera blev chef för Tullverket insåg jag att mitt förhållningssätt måste ändras. Jag inledde min nya karriär som opinionsbildare genom att ringa upp en känd journalist för att lägga ut texten om verkets förtjänster. Aldrig glömmer jag hans replik när jag entusiastiskt pratat klart. ”En fråga. Var har ni nyheten?” Snacka om att bli avklädd!
Jag hade helt missat poängen att ha något väsentligt att säga och att dessutom reflektera något över hur denna väsentlighet lämpligen borde formuleras. Mina belackare brukar polemiskt framhålla att det är mina abstinensbesvär efter dessa år som jag tvingade östgötarna att som landshövding kompensera mig för.
Har ni tänkt på hur ofta man kan sitta och titta på till exempel Aktuellt och lyssna på en potentat för att efter inlägget ställa sig själv frågan: Vad sa han egentligen? Jag har med åren blivit en allt starkare anhängare att viss förenkling är tillåten i den offentliga debatten.
Kan man inte uttrycka sig tydligt förlorar ju budskapet sin mening. Det innebär inte att ens eventuella motståndare måste smutskastas. Jag är nämligen också anhängare av att det faktiskt är både klädsamt och framgångsrikt att medge att man ibland har fel. En av mina vänner från det politiska livet, kommunalrådet Lars Stjernqvist i Norrköping brukar ofta säga att i en hederlig debatt ska man alltid börja med att försöka möta sin motståndares bäste argument. Klarar man det har man en stabil grund att stå på.
Moderatledaren Kristensson brukar säga att det behövs vuxna i rummet när man diskuterar. Är kanske riktigt men definitivt ingen garanti för framgång. USA:s president Donald Trump har väl klarat detta biologiska krav men huruvida den intellektuella nivån på Twitterinläggen därmed kan anses fylla normala kvalitetskrav kan väl diskuteras!
I mitt fall är det den alltför vanliga fördumningen som gör att jag sällan deltar i diskussionen på sociala medier. Adjektiv och ordval är där ofta av den karaktären att ett bemötande framstår som bortkastad tid.
Avslutningsvis, ett gott humör ger alltid ett meningsutbyte en extra valör.
En egen lyckad replik kan trigga självförtroendet lika väl som en retoriskt skicklig replik från en motståndare faktiskt bör föranleda ett erkännande. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta!