Jag hoppas att läsaren, som tycker att det redan skrivs för mycket och spekuleras för vidlyftigt om denne man, ändå skall orka läsa dessa ganska få rader. Vid det här laget är erfarenheterna av Trumps agerande som president så omfattande att vi med säkerhet kan urskilja både hans personliga egenskaper och hur han agerar som USA:s ledare. Tveklöst är han obildad, okunnig och ovillig att ta till sig underlag som har något omfång.
Hans utspel i nattliga twittermeddelanden är inte sällan provokativa, hatiska och förnedrar ibland hans närmaste medarbetare. De sker på ett sätt som visar att han inte förmår att värdera den skada de medför, vare sig hos allierade länder eller förmenta motståndare.
Hans totala sågning av sin utrikesminister Tillerson, som i relationerna med Nordkorea anklagades för att ”ödsla sin tid till ingen nytta”, förvandlade denne till en politiker vars ord plötsligt saknade uppbackning och blev betydelselösa. Möjligheterna att övertyga Kina att ge ett starkare stöd för att trycka på Nordkorea reducerades allvarligt. Allt tyder på att Trump agerar som om världen vore en ”reality-show”, där han själv är stjärnan och där poängen måste kammas hem just innan studiostrålkastarna släcks ner.
Men sannolikt är både språk och utspel väl anpassade till vad som vinner gehör hos dem som han ser som sin fasta bas. Mestadels vita män, till del med rasistiska böjelser och med ett ännu starkare förakt för etablissemanget i Washington, inte minst alla intellektuella.
Problemet för Trump är att alla utspel för att vinna gehör hos sin väljarbas samtidigt blir omöjliga och frånstötande i både internationella sammanhang och i den politiska miljö där den amerikanska verklighetens framtid avgörs. Ju mer dessa motsättningar växer och tydliggörs, desto större är risken att en alltmer isolerad president blir aggressivare i sina utspel och alltså förvärrar sin situation.
Tecknen på att hans starkaste ministrar och hans stabschef agerar på egen hand, ivrigt betygande sin lojalitet mot presidenten, växer efterhand. Jag bedömer att försvarsminister Mattis sitter med den starkaste handen. Visserligen kan Trump avskeda honom, men en efterträdares möjligheter att få gehör i Pentagon och ute i organisationen skulle säkert vara mycket små.
En avskedsintervju nyligen med en amerikansk general i Tyskland låg på gränsen till ett offentligt avståndstagande från presidenten.
Under president Nixons sista månader i Vita Huset, som präglades av hans alkoholism och dåliga psykiska balans, gick hans stabschef ut och beordrade att inga beslut av presidenten om insatser av kärnvapen fick verkställas utan ett klartecken från stabschefen. Man kan bara hoppas att Trumps stabschef eller generalen Mattis redan har kupat sin hand över kärnvapenknappen.
Trump är på god väg att bli en president som ingen bryr sig om. Både hans administration och politikerna i Washington börjar övergå till att agera på egen hand och negligera presidentens pladder på nätet. Även i den globala politiken ser vi hur ledare, inte minst inom EU, försöker överleva Trump i väntan på en kompetent president i Vita Huset.