Under Vladimir Putin har försvarskostnaderna fram till nyligen ökat med flera procent årligen. I förhållande till landets sociala behov är satsningen oerhörd.
Upprustningen siktar mot två olika mål. De konventionella stridkrafterna utformas för att landet skall kunna uppträda som en kraftfull regional stormakt med förmåga att främst hävda sina intressen i närområdet. Men man satsar också på att utveckla Rysslands nukleära förmåga, både i försvarssyfte men även för att skaffa moderna kärnvapenmissiler.
Kostnaden för detta begränsar det konventionella försvaret, men accepteras för att hävda Rysslands ställning som en jämbördig supermakt med USA i detta avseende.
Men även regionalt spelar kärnvapnen en viktig roll, då de används för att så tvivel om USA verkligen är berett att ingripa med militära medel i Rysslands närområde och riskera att en sådan konflikt spårar ur och slutar i en världskatastrof.
Putin har personligen hotfullt förklarat att man kommer att använda kärnvapnen till landets försvar. Det naturligt att före detta öststater och grannländer som Sverige upplever ett hot som kräver motåtgärder. Putins villighet att tillgripa våld i Tjetjenien, Georgien, Ukraina och i Mellanöstern förstärker självklart hotbilden.
Men det finns annat som bör vägas in när man betraktar Ryssland. Man kan fråga sig, om landet på nytt håller på att rusta sönder sin ekonomi.
Dess BNP är endast något större än Italiens, fast man måste då väga in att varor och tjänster är billigare i Ryssland. Att BNP per individ är långt lägre än i EU skulle kunna vara uthärdligt om Rysslands ekonomi hade en hyfsad tillväxt, men så är inte fallet.
Oljepriset är ur rysk synpunkt fortfarande för lågt och sanktionerna hindrar utländska investeringar och lån. Dessutom har landet ett glesbygdsproblem, som får Norrlands inland att verka tättbefolkat och luxuöst. Den industri som fungerar är försvarsindustrin, främst flyg- och missilsektorn. Men även den dras med den vanliga ryska alkoholrelaterade lågeffektiviteten.
Vapenexporten är hög men korruption och lockpriser gör att bidraget till ekonomin nog är mindre än vad som borde vara möjligt. Korruptionen medför också att gigantiska belopp försvinner obeskattade till skatteparadis och utländska fastigheter, något som skandalerna i Danske Bank och Swedbank bevisar.
Höjningen av pensionsåldern nyligen indikerar att Putin är trängd. En skrämmande andel av de ryska männen kommer inte att leva fram till pensionen. På sikt blir det omöjligt för regimen att hålla samman ett land med så stora skillnader i livskvalitet som nu finns mellan Moskva och andra större tätorter samt den övriga delen av Ryssland.
Varje normal statsledning skulle därför snarast undanröja alla hinder för ett nära samarbete med EU. Men en regim som styrs av säkerhetstjänstens koryféer och där politik, korruption och kriminalitet är djupt integrerade, där saknas varje form av en återtågets hjälte. Den som skulle våga normalisera Ryssland till ett modernt rättsamhälle.
Risken är att de oundvikliga friktioner som uppstår när missnöjets vinter bryter in, inte möts med en intelligent politik. Repression och utrikespolitiska kriser kan bli vad regimen vidtar för sin överlevnad.