Två politiska strömningar har hindrat Tyskland från att axla det säkerhetspolitiska ansvar inom EU som landets storlek och ekonomi motiverar: dels en historiskt motiverad inrikespolitisk motvilja, dels en lika historisk tveksamhet hos andra EU-länder.
De tyska socialdemokraterna har ett arvegods ända sedan förra sekelskiftet (1900) av antimilitarism, men av mer avgörande betydelse har varit det djupa skuldmedvetandet över tredje rikets härjningar och dess fasanfulla historia. Willy Brandt var en stark företrädare för denna politik av skuldens erkännande och försoningens förhoppningar, präglad av försöken till en dialog med Sovjet mitt under det kalla kriget.
De europeiska staternas tveksamhet fick sitt tydligaste uttryck när Frankrike och Storbritannien försökte förhindra Tysklands återförening efter murens fall.
Det är också tydligt att Sovjetunionens upplösning och USA:s engagemang i Nato ledde till att politiker i Tyskland, liksom i Sverige, tyckte sig se den eviga freden avteckna sig. Man kan nog även påstå att försvaret i Tyskland för närvarande är sämre förankrat hos folk i allmänhet än vad som är fallet i Sverige.
Polen, som upplevt den pågående ryska upprustningen som ett hot, har till och från klagat över tyskarna ovilja att ta sitt ansvar för Europas försvar, trots egna erfarenheter av det tyska anfallet 1939. En tydlig upprustning är därför påbörjad och landet har bedrivit en enträgen kampanj för att få ett direkt amerikanskt engagemang på polskt territorium.
Man har lyckats med detta, vilket fått den paradoxala effekten att Tyskland uppenbarligen känt ett ännu mindre tryck att rusta upp sitt försvar.
Av ekonomiskt tvång har det tyska försvaret tvingats till långtgående besparingar, inte minst på underhåll av krigsmateriel. Bristerna har efterhand blivit rent pinsamma. Långa tider har en stor andel av stridsflyplanen haft flygförbud, flera stridsvagnsförband har inte varit insatsberedda och förvånansvärt länge har ingen av Tysklands ubåtar kunnat gå till sjöss.
Liknande brister kan hittas i fler europeiska länder, inte minst i Sverige, men ingenstans redovisas de så öppet som i Tyskland.
Sakta tycks man nu åtgärda de värsta bristerna, men klyftan inom regeringen i den stora koalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater är uppenbar. Kampen mellan försvarsministern och den socialdemokratiske finansministern går inte att dölja. Vad kommer nu att ske med det tyska försvaret?
Anslagen kommer säkert att öka, men frågan är om inte hålen är så stora att den operativa effekt som både polacker, balter och vi själva önskar, nästan uteblir i den nära framtiden. Till bilden hör också tyskarnas tveksamhet att engagera sig utanför landets gränser, i vilket man skiljer sig från både fransmän och britter.
Men utgår man från Tysklands betydelse som en globalt viktig nation är det tveklöst så, att en växande amerikansk isolationism och en fortsatt närmast aggressiv rysk utrikespolitik, tvingar fram större tyska försvarsansträngningar. Det ekonomiska utrymmet finns. Landets BNP är tre gånger större än Rysslands och jämför man ländernas ekonomiska hälsotillstånd, är Tyskland en vältränad atlet jämförd med en lungsjuk rysk sanatoriepatient.