Tänk att vi har kommit till en punkt i svensk inrikespolitik där frasen ”vi går till val på vår egen politik”, utmålas som lite underlig. Men väljarna tycks gilla det för Centerpartiet, enda partiet som i dag står för det uttalandet, går framåt i opinionen. Annie Lööf är tydlig. Men är inte Nyamko Sabuni (L) ännu tydligare? Hon har tvingat sitt parti att välja sida, och partirådet gick på partiledarens linje och valde högerkanten.
Lööf vägrar välja. Hon är öppen för alla förslag utom två; ett regeringsunderlag med V och ett med SD. Och att dessa två skulle sammanfalla till ett, är knappast troligt. Annars finns många tänkbara samarbetsformer, och Lööf har meddelat att hon tänker ta sitt parti genom valrörelsen på just centerpartistisk politik. Hur framgångsrikt det blir, är upp till väljarna. Sedan kan förhandlingarna börja, menar partiledaren.
Så till skillnad från Sabuni, som målat in sig i höger ringhörna, har Lööf fritt spelrum. Hon kan jabba åt vänster, och svinga åt höger. ”Ensam i mitten”, kallade SVT:s Agenda Lööfs strategi. Men det normala i svensk politik tidigare var att alla partier mer eller mindre spelade spelet såsom C gör det nu.
Det var Fredrik Reinfeldt som i och med alliansbildandet i början på 2000-talet ändrade reglerna, och avkrävde regeringsalternativ från vänsterhåll. ”Med vem ska du regera?” var hans mantra och ställde upp muren med C, L och KD. Resten är, som man brukar säga, historia. Men Reinfeldts regeländring ligger fast och vem eller vilka andra som ett parti tänker sig regera med är numera bland det första en proffsig journalist frågar nu för tiden. Maktfrågan trumfar sakpolitiken.
Lena Mellin på Aftonbladet har en teori om att det handlar om att Sverige är ovant vid så många partier i riksdagen (åtta, eller sju efter valet då om L:s bottennotering håller i sig). Andra länder, som Finland och Danmark är vana vid det och partiförhandlingar – efter valet. I Sverige är läget ett annat. Och att M och S skulle dela ministerposter sinsemellan är en alltigenom omöjlig tanke – i alla fall om man frågar företrädarna.
Faktum är ju att de största partierna har mycket gemensamt och skulle kunna göra upp i många för Sverige viktiga frågor. Enligt SCB:s väljarbarometer når de tillsammans precis över 50 procentstrecket… Men det alternativet tycks som sagt långt borta. Istället lutar det åt att C och Annie Lööf har tagit sig den enda vågmästarrollen som nu finns i svensk politik, när alla andra spelat ”vem tar vem” redan innan valrörelsen dragit igång.