Ledare: Catarina Kärkkäinen: Civilsamhällets år

I ett land som Sverige är det lätt att inbilla sig att det offentliga löser all världens problem. Vi har världens femte högsta skattetryck – och förväntar oss i gengäld att viktiga samhällsfunktioner fungerar, och att vi får hjälp när vi blir gamla och sjuka eller på annat sätt får det svårt.

Den svenska modellen ska bokstavligt talat ta hand om oss från vaggan till graven – från den offentliga barnomsorgen till den offentliga äldrevården.

Genom vår moderna historia har det här inneburit inte bara att vi har fått starkare band till staten, utan kanske också att vi har fått svagare band till varandra. Vår höga skatt får till följd dels att många människor anser sig ha köpt sig fria från ansvar för sin nästa, dels att färre faktiskt har råd att ta hand om sina sjuka och äldre.

Sverige är också det land i världen som har högst andel ensamboende. I vårt land finns det över en och en halv miljon singelhushåll, vilka utgör nästan fyrtio procent av alla hushåll. Att bo utan sällskap behöver ingalunda innebära att man är eller känner sig ensam, men det verkar finnas en sådan tendens också.

I SOM-institutets rapport ”Framgent” från 2015 skriver Bengt Brülde och Filip Fors att ”mellan en halv miljon och en miljon svenskar kan betraktas som socialt ensamma, vilket kan betraktas som allvarligt med tanke på att det är den sociala ensamheten som tycks vara mest skadlig för välbefinnandet”.

Vi har i vissa fall tappat bort människans egen värme och omtanke – och det handlar naturligtvis inte om att detta ligger i svenskarnas natur. Politik har effekter. Det finns en anledning till att allmänheten ger drygt åtta gånger mer till välgörenhet per person i USA än i Sverige.

Juletiden, som för många präglas av familj och gemenskap, är naturligtvis en särskilt hård tid för den som har det svårt. Men juletiden är också en ljusglimt i den annars så mörka vintern. Välgörenhetsorganisationer landet över vittnar om att detta är den tid då de får in som mest bidrag. Kyrkor och samfund har gemensamma julfiranden för de utsatta och hemlösa. Lokala initiativ låter oss skänka julklappar till barn som har det sämre ställt än våra egna.

Genom Frälsningsarméns bössor håller vi grytan kokande för de hemlösa. Under julen vädjar vi inte bara till någon annan att ”göra någonting”. Vi gör någonting själva – och vi gör det väl.

För en månad sedan kunde vi läsa i Corren om Hannah som bjöd in till julfirande hemma hos sig. ”I år vill jag fira jul med Dig, som även du brukar känna dig lite ensam under julen och som kan sakna den där kärleksfulla gemenskapen som så många andra verkar uppleva under julhelgen”, löd inbjudan. Julen verkar locka fram den värme, omtanke och omsorg som vi stundom verkar ha tappat bort.

Om det är någonting som jag önskar att vi kunde ta med oss från julledigheten in i det nya året, så är det detta. Inte minst när det offentliga misslyckas med flertalet av sina grundläggande uppgifter är det viktigt att vi värnar det grundläggande mänskliga – och tar större ansvar för oss själva såväl som för varandra.

Kan 2018 bli civilsamhällets år?