I dag är det en vecka sedan den före detta kommunistiska diktatorn Fidel Castro gick ur tiden. På lördagen meddelade hans bror och efterträdare, Raúl Castro, att ”den kubanska revolutionens befälhavare” hade gått bort. Det var givetvis på många sätt en historisk dag – och reaktionerna lät inte vänta på sig.
I USA gick exilkubaner ut på gatorna och firade. Det kan vid första anblick framstå som makabert att fira någons död – men icke att förglömma är att detta var mannen som lät avrätta tusentals meningsmotståndare, deportera tusentals fler till arbetsläger, beröva sina medborgare på deras egendom och på andra sätt kränka miljontals människors fri- och rättigheter.
Hur kan man inte glädjas åt att en sådan man går ur världen? Som det ofta (dock felaktigt) påstås att Mark Twain skall ha sagt: Jag har aldrig önskat en människa döden, men jag har läst några dödsrunor med stort nöje.
Betydligt värre än exilkubanernas glädjeyttringar över Castros död var faktiskt många av de uttalanden om hans liv och gärning som gjordes av högt uppsatta politiker och opinionsbildare.
Jean-Claude Juncker, Europeiska kommissionens ordförande, konstaterade att Castro för många var en hjälte. Det är förvisso sant i sak – men hade det inte snarare varit på sin plats att uppmärksamma det kubanska folkets lidanden efter revolutionen eller att säga ett par ord om vikten av mänskliga rättigheter?
Kanadas premiärminister Justin Trudeau sade sig känna djup sorg över Castros bortgång och uttalade även å alla kanadensares vägnar deras deltagande i den sorg som han påstod att det kubanska folket nu kände. De som nyligen utnämnde Trudeau till den fria världens ledare har definitivt fått anledning att tänka om.
Här hemma i Sverige såg vi liknande reaktioner från politiker och opinionsbildare till vänster. Vänsterpartiets tidigare partiledare Lars Ohly sade att han skulle komma att minnas Castro som en stor inspirationskälla, och Hotell- och restaurangfackets Stockholmsordförande Jenny Bengtsson skrev att hon kände en stor sorg efter en ”stor man”.
Till och med av det förment opartiska Sveriges Television beskrevs Castro i förmildrande ordalag. Medan Augusto Pinochet var ”Chiles exdiktator” när han gick bort var Castro nu bara ”Kubas förre ledare”. Djävulen bor som bekant i detaljerna.
Låt oss inte hymla. Kommunisten Fidel Castro var ingenting annat än en brutal diktator som förtryckte sitt folk och mördade sina meningsmotståndare. När många nu som alltid väljer att se mellan fingrarna med det kommunistiska tyranniet, så beror detta på villfarelsen att dessa illgärningar inte ligger i kommunismens själva natur.
Samtidigt verkar det inte finnas ett enda exempel i världshistorien då denna extrema våldsideologi i maktställning har åtföljts av någonting annat än diktatur och ond bråd död.
Tyvärr är det inte sant att kommunismen nu dör tillsammans med Castro. Däremot är det minst sagt dags att alla de som i dag hävdar sig vara demokrater samtidigt som de ständigt hittar på nya ursäkter för kommunismen slutligen upphör med detta och i stället gör upp med denna blodröda och blodstänkta ideologi.