Det slår aldrig fel. När regeringen i sin höstbudget föreslog höjd skatt på investeringssparkonton skrev Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson i Aftonbladet (17/9) att höjningen inte var någonting att uppröras över då den ”är lika mycket som två påsar ostkrokar”. På Twitter delade hon även en bild från en matbutik och skrev: ”Tänk vad ostkrokar det finns att dela med sig av.” Som att sådana alldagligheter som butiksägare, leverantörer och kunder inte fanns.
När flygskatten ur samma budget debatterades i TV4:s partiledarduell i måndags lät det likadant från Miljöpartiet. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor lyfte fram flygets betydelse för mellanstora svenska städer som Linköping – och hur hårt de skulle drabbas om människor inte längre hade råd att flyga. Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin förstod inte vad Busch Thor talade om – och menade att kostnadsökningen på sextio kronor av en inrikesbiljett blott motsvarar ”vad det kostar att köpa en caffe latte på Arlanda”.
Till att börja med skulle de människor som kommer att drabbas allra hårdast av flygskatten sannolikt aldrig drömma om att betala sextio kronor för en kopp kaffe. Retoriken från Miljöpartiet och Vänsterpartiet avslöjar dock en värre verklighetsfrånvändhet än detta. ”Bara en caffe latte” och ”bara två påsar ostkrokar” insinuerar att skatten i Sverige är en marginell utgift för vanliga människor – vilket inte hade kunnat vara längre från sanningen.
För de allra flesta hushåll i Sverige är skatten den i särklass största utgiften. En Linköpingsbo med en lön på 25 000 kronor betalar över 13 000 kronor i skatt. Även skattehöjningar som för Ulla Andersson eller Isabella Lövin verkar obetydliga drabbar människor som lever med små marginaler hårt.
Retoriken avslöjar dessutom en syn på människors egna inkomster som fickpengar som den barmhärtiga staten för tillfället benådar sina medborgare – och som den när som helst också kan dra in. När de dras in ges de dessutom värde. I dina egna händer gör de där slantarna föga nytta, men om staten får dem så kommer de att gå till någonting viktigt. Så tycks dessa politiker resonera.
Det finns många anledningar att inte höja skatten – ja, till och med att sänka den. Sänkt skatt innebär att resurser fördelas mer effektivt på marknaden då de i större grad går till det som människor faktiskt vill ha. Sverige befinner sig dessutom på fel sida av Lafferkurvan – vilket innebär att man hade kunnat sänka den statliga inkomstskatten och öka skatteintäkterna samtidigt. Den främsta anledningen till att sänka skatten handlar dock varken om effektivitet eller skatteintäkter.
Till syvende och sist tillhör pengarna nämligen varken Ulla Andersson, Isabella Lövin eller någon annan. Det är du som har jobbat ihop dem. Det är du som har skapat deras värde. Det är du som borde bestämma om de ska spenderas på en flygresa, en caffe latte, en påse ostkrokar eller någonting helt annat. Det är, kort och gott, dina pengar.