Jag kommer ihåg första gången som jag körde bil helt på egen hand. Jag hade tagit körkort några veckor tidigare, men ännu inte givit mig ut på vägarna själv. När min mors födelsedag närmade sig och tågen från Linköping inte kunde ta mig till den lilla by i Småland där hon är bosatt i tid för att överraska henne bestämde jag mig därför för att hyra en bil och göra min första riktiga resa bakom ratten.
Det var en tidig morgon i april och sådant halvkyligt väder som är den svenska vårens signum. De första kilometerna gick trevande – men för varje varv som däcken snurrade ökade mitt självförtroende. När jag passerade Mjölby började körningen bli riktigt trivsam.
Jag hade goda marginaler och tog resan med ro – unnade mig att svänga in på en mack för att köpa en kopp kaffe, att stanna på diverse utkiksplatser bara för att beundra den småländska skogens skönhet. Känslan av att kunna åka vart jag ville, när jag ville, liknande ingenting annat.
När min mor förvånat öppnade dörren hemma i Aneby den morgonen och frågade hur sjutton jag hade tagit mig dit var jag uppfylld av den känslan. Det kommande året blev det många bilresor fram och tillbaka mellan östgötaslätten och småländska höglandet för mig.
Jag kom att tänka på dessa minnen i förra veckan, med anledning av bilens dag. När jag tänker på bilen och dess betydelse är det med en stark känsla av frihet – både utifrån mina egna upplevelser, och det faktum att så många andra vittnar om precis samma sak.
Det har skrivits spaltmeter om rörelsefrihetens betydelse ur makroperspektiv. Transporter reducerar avstånd och ju effektivare de fungerar, desto bättre kan kunskap spridas. Så skapas välstånd. Den fria rörlighetens värde betyder givetvis att vi inte bör premiera eller förfördela vissa transportslag framför andra – utan låta varje enskild aktör och situation avgöra vad som passar bäst.
Mobilitetens betydelse för den enskilda individen, ur ett vardagligt perspektiv, diskuteras desto mindre. Den är dock nog så viktig – och i detta har bilen faktiskt ett övertag. Personbilar står för 77 procent av vårt resande, och dominerar alltså totalt.
Jag tror att en stark anledning till detta är den jag nämner ovan. I stora delar av landet finns det fungerande kollektivtrafik – men att nyttja den kräver anpassning. Bilen däremot går vart vi vill, när vi vill det. Sådan mobilitet ger autonomi och frihet. Den gör att vi kan bo där vi trivs, jobba där vi behövs och ägna fritiden åt vad vi vill.
(Även de som inte alltid behöver denna mobilitet i vardagen bör värna den. Bilen konkurrensutsätter de offentliga färdmedlen och gör att vi inte med nödvändighet behöver förlita oss på dem – vilket är viktigt, inte minst i tider av kris.)
Lika mycket som människor själva verkar uppskatta denna frihet, verkar politiker avsky den. Inom några få år lär Sverige ha de högsta drivmedelsskatterna i världen, och i Linköping vill Miljöpartiet göra innerstaden bilfri. Här har den styrande klassen en läxa att göra.
Bilen ger mobilitet och autonomi – vilket människor vill ha. Motarbeta inte denna kraft. Bilen är inte ett nödvändigt ont – utan en god kraft, en frihetsmaskin.