En stor man har gått ur tiden. Under tisdagsmorgonen avled professor Hans Rosling i sviterna av bukspottkörtelcancer. Det finns ytterst någonting djupt sorgligt i det att vi till fullo uppmärksammar våra medmänniskor och deras bedrifter först när de själva har lämnat vår värld. Denna ordning lämnar mig alltid med nedstämdhet och en önskan om att personen i fråga hade fått höra alla vackra ord. Samtidigt hör det väl till sakernas naturliga gång – och det är bättre att livsverken uppmärksammas sent än inte alls.
Av Hans Rosling målas ett porträtt med mycket uppskattning och beundran. Alla som någon gång har hört honom tala beskriver det med stort engagemang. Hans excentriska stil, klipska kommentarer och pedagogiska förklaringar gjorde avtryck hos människor. Han var en folkbildare i ordets rätta bemärkelse.
När vi nu ser tillbaka på Hans Roslings yrkesliv blir det tydligt att detta är en del av hans storhet. Många är de som tänker viktiga och riktiga tankar, men desto färre paketerar sin kunskap på ett pedagogiskt sätt och når ut med den till den stora massan. Att lyckas med det gör vinsten av ens upptäckter så mycket större – men det kräver också större ansträngning och engagemang.
Hans Rosling hade engagemang så att det räckte och blev över. I SVT:s dokumentär "Roslings värld" ses professorn gå igenom sin kalender. Listan på konferenser, länder och flygresor tar aldrig slut – och Rosling kan nästan inte tyda alla anteckningar i marginalen på kalendern.
På Twitter berättar en läkarstudent om ett långt mejl som hennes klass en gång skrev till Hans Rosling för att försöka få med honom i ett kort videoklipp till ett spex. Hon fick svaret: ”hinner ej. måste stoppa ebola. ta ngt från nätet.” Jag skrattade till när jag läste det, men fylldes även av aktning. När världen måste räddas från ebola blir det inte mycket tid över för annat.
Det som Hans Rosling verkligen bidrog med till vår tid var hans vurm för det sanna. Kollegorna beskrev honom som obönhörlig när det kom till att hans fakta skulle vara korrekt, verifierbar och hänvisningsbar. Ingenting annat var så viktigt som det.
I alla tider har människor brottats med frågan om hur vi får sann kunskap om världen – från antikens Grekland till upplysningen till i dag. Svaren har blivit bättre och mer utvecklade – men den viktigaste poängen i detta är att själva sökandet i sig är ett viktigt ideal, som vår tid delvis tycks ha tappat bort. I dag verkar många helt vilja förkasta vetenskapen till förmån för en ordning där allt och ingenting kan vara sanning.
Nu borde det vara av högsta prioritet att korrigera denna ordning. Att först säkerställa att de fakta som man utgår från är korrekta – och därefter justera sin världsbild och bilda sig åsikter, är grunden för att korrekt kunna korrigera de problem som faktiskt finns. Hans Rosling förstod detta, och levde därefter.
När den folkkära professorn nu allt för tidigt har gått ur världen har vi ett ansvar att förvalta hans arv; att vurma för det sanna, ständigt hålla oss uppdaterade och fortsätta att beskriva utvecklingen i världen. Endast så kan vi också göra den bättre.