Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Uttrycket myntades av den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller, men har mer än någonting annat blivit en uppskattad devis bland Sveriges liberaler och konservativa.
Sparsamhet i den ekonomiska politiken, respekt för att skattepengarna i grunden tillhör någon annan och vikten av att prioritera bland utgifterna brukar betraktas som liberala dygder.
I den valrörelse som pågår just nu verkar detta perspektiv vara bortglömt av liberaler i Centerpartiet och Liberalerna. En stor fråga inför Europaparlamentsvalet är den flerårsbudget för år 2021–2027 som just nu förhandlas. Efter årsskiftet fattar Europeiska rådet med ländernas stats- och regeringschefer beslut om flerårsbudgeten och avgifterna till EU. Denna ska sedan tas av Europaparlamentet.
I och med Storbritanniens utträde ur unionen är läget kärvt. Kommissionen har därför föreslagit en höjning av Sveriges avgift till EU med 15 miljarder kronor. Det skulle innebära en drygt 35-procentig ökning av kostnaden.
När toppkandidaterna Tomas Tobé från Moderaterna och Karin Karlsbro från Liberalerna diskuterade frågan i Agenda förra söndagen framträdde skiljelinjerna med all önskvärd tydlighet. ”Det förslag som ligger från kommissionen motsvarar några promille av Sveriges BNP”, sade Karlsbro (L).
Det är en inställning till skattepengar som man sällan annars hör från liberaler. Höjningen hade också kunnat jämföras med den samlade kulturbudgeten, alla intäkter från alkoholskatten eller mer än halva kostnaden för polisen. För samma summa hade den kommunala inkomstskatten kunnat sänkas med 64 öre.
Det motsvarar att dra tillbaka alla skattehöjningar av inkomstskatter till kommun och landsting sedan år 2011.
Det är väldigt mycket pengar – för bokstavligen talat ingenting mer. Kommissionen har givit Sverige och andra länder mycket höga förhandlingsbud för att skapa ett bra utgångsläge, och att svenska liberaler godtar detta är faktiskt anmärkningsvärt.
Tobé (M) hade en god poäng i debatten då han sade: ”Någonting har hänt med Liberalerna. Man tror nästan att man är mest EU-vänlig bara man är beredd att ge bort som allra mest av svenska folkets skattepengar.” Det var inte skepsis till det europeiska samarbetet som fick alliansregeringen att förhandla ned Sveriges avgift – utan värn av detsamma och relationen mellan Sverige, övriga medlemsländer och institutioner.
För den som till exempel vill stärka gränskontroller eller bekämpning av gränsöverskridande brottslighet, som Moderaterna och Kristdemokraterna, finns det utrymme för att prioritera om. Mer än hälften av Europeiska unionens budget går direkt till regionalstöd och jordbruksstöd.
Europeiska unionen bidrar med mycket bra. Fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital är en sådan sak. Samarbete gällande försvar av dessa friheter från yttre och inre hot är en annan. Det är värt att värna, men det gör man inte genom att slösa med svenska folkets skattepengar.
Centerpartiet och Liberalerna borde påminna sig om de liberala dygder som de i svenska sammanhang håller kärt. Europa byggs starkt av handel och företagande – inte av höga bidrag och ekonomisk omfördelning.