Stämningen var god när landets moderater samlades i Stockholm för att välja en ny partiledare. Ett partiledarbyte av den typ som ägde rum i söndags är alltid en känsla historia för ett parti. Men Anna Kinberg Batras värdiga sorti och hjärtliga avskedstal lättade upp hela salen.
När Ulf Kristersson sedan hade blivit vald och hållit sitt första tal som partiledare märktes en stor hoppfullhet bland moderaterna på plats. ”För första gången på länge är jag faktiskt laddad inför valrörelsen”, sade någon. Kristerssons tal gav just det som partiets lokala företrädare har efterfrågat länge.
För det första innehöll talet en sann och sammanhållen verklighetsbeskrivning. Det må låta trivialt, men om man tidigare har upplevt att partier och partiledare har spelat ned Sveriges problem, betyder det mycket. Den nyvalda moderatledaren tog upp utanförskapet, vanskötseln, misstron, bidragsberoendet och gängbrottsligheten som kritiska problem.
Han konstaterade att alla som under tiden för Berlinmurens fall stod upp för frihet, marknadsekonomi och globalisering fick rätt. Världen blir bättre. Det betyder däremot inte att historien tar slut eller att alla automatiskt förenas kring den liberala demokratins värderingar.
För det andra vågade han blicka tillbaka och inspireras av tidigare partiledare, deras strider och framgångar. Med Gösta Bohman blev Moderaterna frihetens, individualismens och företagsamhetens parti. Ulf Adelsohn tog strid för valfrihet och emot förmynderi. Sedan Carl Bildts dagar är man präglade av internationell öppenhet. Fredrik Reinfeldt gav partiet arbetslinjen och Alliansen. I en tid som är väldigt fokuserad på det dagsaktuella ger sådana påminnelser stabilitet och kompass.
För det tredje var talet politiskt och ideologiskt. När stödet i opinionen var som lägst och avgångskraven på Anna Kinberg Batra började komma, menade vissa att partiet hade kört in i en ideologisk återvändsgränd. Liberalkonservatismen var logiskt omöjlig, hävdade man; liberalismens strävan efter frihet och konservatismens krav på ordning går inte att förena. I Ulf Kristerssons tal framgick med all önskvärd tydlighet att det inte är sant. Talet lyckades förena just liberalismens liberala näringslivsfrågor och konservatismens krav på en stark kärnstat.
För oss som är trötta både på regeringens skattehöjningar och hot mot företagen, och den kärna av polis, försvar och rättsväsende som håller på att bli oroväckande skör, är denna riktning välkommen. Det är ingen enkel uppgift att vända skutan rätt – men att veta vad man vill är det första steget. Ett mer ideologiskt Moderaterna väcker dessutom liv i den stundom bortglömda höger–vänsterkonflikten och tydliggör alternativen i politiken, vilket är välbehövligt i Sverige just nu.
Det kommer att ta tid för Moderaterna att återfå förtroendet bland sina väljare. Det räcker inte att ha rätt riktning – utan kräver månader av hårt arbete. Men när Ulf Kristersson lovar att ”vad som än händer efter nästa val – inte en till mandatperiod som denna” är det lätt att förstå att landets moderater ånyo känner hoppfullhet.