I veckan hade konstnären Tamara de Lempicka fyllt 119 år om hon fortfarande hade levt. Det gör hon inte; hon dog 1980. Men genom sina verk och sitt rykte som drottning av jazzålderns Paris finns hon kvar än.
Jag blev själv bekant med henne alldeles nyligen, i en liten bokhandel i Uppsala. Jag hade redan ett ex av Ayn Rands "Urkällan" – men när jag hittade den för mig okända utgåvan av boken, med ett av de vackraste omslag jag sett, var jag tvungen att köpa den och ta reda på vem konstnären var.
Tamara de Lempicka föddes i en rik familj i Warszawa, och fattade som ung flicka tycke för måleriet när hon under en skolresa till Italien upptäckte renässansens mästare. I oktober 1917 tog bolsjevikerna kontroll över landet. Lempickas föräldrar flydde, men hon stannade kvar tillsammans med sin nyfunna make. En natt slog agenter in dörren till deras hem. Maken arresterades och hemmet tömdes. Tamara hade kunnat fly till säkerhet, men sökte i stället igenom vartenda fängelse för att hitta honom, och räddade honom slutligen genom att byta sin kropp mot hans frihet.
Paret började ett nytt liv i Paris. Maken hade blivit deprimerad, och Tamara var tvungen att försörja familjen. Likt Scarlett O’Hara såg hon fattigdomen i vitögat och bestämde sig för att hon inte ville ha det livet, och att hon skulle göra vad som helst för att undgå det.
Hon började måla och utvecklade snart en egen distinkt stil. Hennes verk uppmärksammades av den franska överklassen, men i konstnärssfären passade hon inte in. Hennes aristokratiska air väckte misstro. Dadaism och surrealism låg i ropet och konsten var till för att chocka bourgeoisien.
Trots att många inom avantgardet kom från trygga medelklassbakgrunder ville de konstruera ett utanförskap – och Lempicka vägrade att ta den rollen. Hon hade inga problem med att tillhöra den gamla skolans aristokrati, och det fanns nog inget säkrare sätt att bli utesluten ur konstnärssfären i 1920-talets Paris. Dessutom var hon skamlöst kommersiell.
Hennes värld blev en annan. Hon målade mellan åtta och fem, och pausade endast för champagne, bad och massage. Resten av dygnet var bara till för förlustelse – för ostron, berusning och fri sexualitet. Det var en sofistikerad dekadens som i dag känns långt borta.
Figurerna i hennes målningar är speciella. De utstrålar inga känslor men är fullständigt uppseendeväckande i sin distanserade skönhet. Deras värld är en privat sfär från vilken åskådaren är exkluderad. Hennes kritiker har kallat henne banal, men hennes storhet var just att hon tog ett steg tillbaka till en idealistisk konst. Hennes målningar glorifierade människan; lät henne vara speciell, vacker och mäktig. Det är bilder av modernitet, sexualitet och konsumism ur ett kvinnligt perspektiv. Både hon och de representerade den moderna kvinnan.
Hennes karriär hade sina törnar – och under perioder var målningarna dystra och hatfyllda. Hon sade en gång att alla hennes målningar var självporträtt. Precis som alla andra var Tamara de Lempicka fylld av paradoxer. Men hon var mer av ett skådespel – ett mysterium. Sådana är vi inte bortskämda med