Ayn Rand föddes den 2 februari 1905 i Sankt Petersburg i Ryssland. Hennes uppväxt kom att präglas av erfarenheterna av den ryska revolutionen och det kommunistiska välde som följde därav. Efter att ha avslutat sin utbildning vid universitetet i Leningrad reste hon därför till Finland och klev på ett fartyg till USA för att aldrig återvända.
I USA levde Ayn Rand sedan resten av sitt liv och försörjde sig som författare tills hon den 6 mars 1982 avled i New York. Men trots att det är just hennes dödsdag som infaller nu på söndag känns det opassande att försöka hedra Ayn Rand med den aktsamma vördnad som vi vanligtvis känner inför dem som har gått ur tiden. Som författarinnan en gång skrev: ”Det är inte döden vi önskar undfly, det är livet vi önskar leva.” Det enda minnesord som Ayn Rand själv hade uppskattat är en hyllning till hennes livsverk.
Det första verk av Ayn Rand som jag läste var ”Urkällan”. Bokens handling utspelar dig i mellankrigstidens New York och kretsar kring den unge arkitekten Howard Roark som vägrar anpassa sig till den rådande normen och envisas med att rita nyskapande byggnader. Under bokens inledning förs en dialog mellan Roark och den rektor som just har fått honom relegerad från arkitektskolan. Rektorn försöker desperat övertyga den unge arkitekten om att hans kompromisslösa stil omöjligt kan vara gångbar. När vår protagonist förklarar att han ändå kommer att rita sina byggnader efter eget tycke frågar rektorn: ”Vem skulle låta er göra det?” Howard Roark svarar: ”Frågan är inte vem som skulle låta mig – utan vem som skulle hindra mig.”
Budskapet är tydligt. Ayn Rand var inte bara författare – utan i allra högsta grad även en politisk tänkare och filosof. Hon kämpade för ett fritt samhälle med marknadsekonomi och individuella rättigheter – vilket i sig var sprunget ur tanken på människan som en förnuftig och kapabel varelse som existerar för sin egen lyckas skull.
I en tid där det politiska samtalet till stor del präglas av kollektivism och den enskilde individen allt för ofta reduceras till ett streck i en samhällsnyttokalkyl är denna tanke befriande. Glöm inte att det till stor del är välfärdsstaten som gör våra medmänniskor till potentiella hot eller laster – när vi egentligen skulle kunna mötas i frivilligt utbyte till ömsesidigt gagn. Ayn Rand summerade det: ”Den minsta minoriteten på jorden är individen. De som inte erkänner individuella rättigheter kan inte hävda sig vara försvarare av minoriteter.”
Om vi inte ser människan som den minsta och viktigaste beståndsdelen i samhället slutar det alltid med att hon på ett eller annat sätt offras på kollektivets altare. En annan värld är möjlig, men den fordrar också ett antal uppmaningar: Respektera dina medmänniskors rätt till frihet så länge de inte inskränker din. Sträva efter din egen lycka och erkänn samtidigt alla andras rätt att göra samma sak. Och när du väl har hittat din väg, fråga inte vem som skulle låta dig – utan vem som skulle hindra dig!