I lördags var det exakt 24 år sedan John Ausonius, mer känd som Lasermannen, utförde sitt sista attentat. Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han sammanlagt elva personer i Stockholm och Uppsala – alla utvalda på grund av sin mörka hår- och hudfärg. En dog; flera fick skador för livet.
Jag upplevde aldrig tiden då Lasermannen härjade – varken rädslan kring dåden, medierapporteringen eller tonen i det offentliga samtalet. När jag föddes var John Ausonius redan dömd och inspärrad. Berättelsen om den man som i början av 90-talet hade satt skräck i Stockholm och Sverige levde dock kvar – och med den teorierna kring honom. Jag minns att man i efterhand både talade om John Ausonius som en ensam galning, och som en lättinfluerad man i en tid av rasistiska samhällsströmningar.
I lördags hände även någonting annat. Vittnesmål berättar om hur maskerade män under fredagskvällen har gått till attack mot mörkhyade personer vid Stockholms centralstation – efter att flygblad delats ut med uppmaningen om att ”markera mot de nordafrikanska gatubarnen”. Dagen därpå ska ett hundratal högerextremister ha samlats på Norrmalmstorg för en demonstration mot flyktingar. På samtliga 16 HVB-hem uppmanades ensamkommande ungdomar att hålla sig inne på fredagen och lördagen.
Att jämföra olika våldsbrott är vanskligt, och det är inte min intention. Men att denna typ av organiserad aktion över huvud taget sker år 2016 – till råga på allt under årsdagen av Lasermannens fruktansvärda dåd – är oacceptabelt.
På flygbladet som delades ut innan aktionen verkar gärningsmännen tro sig representera svenska folket och kallar sig ”din pappa, din make, din kollega, din vän och din granne”. De skriver att de svenska gatorna inte längre är trygga – och att det därför är deras plikt att ”åtgärda problemen”. I boken om Lasermannen skrev Gellert Tamas om John Ausonius övertygelse om att 20-30 procent av befolkningen stod bakom hans gärning. ”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende”, sa Ausonius. Om dagens våldsbejakande rasister lider av samma vanföreställning måste hela samhället med kraft markera att så inte är fallet. Det vill åtminstone jag göra nu.
Ni som tror er vara ett medborgargarde – och en ”kollega, vän och granne”. Gemene man tycker inte som ni. Ni representerar inte Sverige. Det folk ni vill skydda ställer sig inte bakom era våldshandlingar. Det mandat som ni tror er ha fått finns inte.
Ni skyddar inte samhället. Att andra människor begår brott ursäktar inte era egna våldshandlingar. Den trygghet ni säger er vilja skipa är ni själva med och raserar. Det finns ingenting hjältemodigt i det ni gör. Ni sprider enbart rädsla på våra gator.
Ni står inte upp för vårt land. Sverige byggdes starkt av frihet och respekt för mänskliga rättigheter. Er våldsideologi har ingenting med vårt land att göra. Det ni står för är inte, har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli svenska värderingar.
Ni gör inte vårt land en tjänst. Ni förstör det.