Det är inte en helt enkel tid i svensk politik. Situationen är inte så dystopisk som vissa alarmister vill göra den till – men det finns likväl ett antal avsevärda problem kopplade till vitala samhällsfunktioner som skyndsamt behöver lösas.
Den organiserade brottsligheten ökar. Situationen i de 15 särskilt utsatta områden som identifierades av polisen år 2014 (av vilka Skäggetorp i Linköping är ett) är fortsatt mycket bekymmersam. Det handlar om svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag, våldsbejakande religiös extremism och parallella samhällsstrukturer. Samtidigt vittnar polisen gång på gång om sin stora resursbrist.
Det är riktiga problem – fullt tillräckliga för att vi inte skall behöva dikta ihop ännu värre myter; tillräckligt allvarliga för att det skall vara av hög prioritet att råda bukt på dem. De är inte på något sätt omöjliga att lösa, men det kräver i så fall prioritering. De 2 miljarder som regeringen vill tillföra polisen är inte i närheten av tillräckliga.
Politik är att vilja, sade Olof Palme år 1964. Men politik är snarare att välja. Fantasier, utopier och visioner kan vilken drömmare som helst ha; inom politiken gäller det att göra krassa prioriteringar för att få det grundläggande maskineriet att fungera. För att lämna plats för andra att vilja, om man så vill. Varje satsning innebär också alternativkostnader i form av det som resurserna hade kunnat gå till i stället. Politik är att välja bort någonting för att någonting annat anses vara viktigare.
I statsbudgeten framgår dessa val med all önskvärd tydlighet. Polisen får i år 22 miljarder kronor. Barnbidragen allena kostar mer än det: 27 miljarder. Kultur och fritid uppgår till 13 miljarder kronor. Arbetsförmedlingen kostar 8 miljarder kronor. Listan kan göras betydligt mycket längre – och frågan är: Är detta ansvarsfulla prioriteringar?
Lag och ordning måste med nödvändighet vara politikens huvuduppgift; all annan verksamhet är avhängig att medborgarnas fri- och rättigheter är skyddade. I ett land med ett av världens högsta skattetryck måste åtminstone denna grundläggande trygghet garanteras – och om den inte gör det är det upp till politikerna att prioritera om.
Kanske är det dags att vi introducerar en behovstrappa i politiken – likt den som psykologen Abraham Maslow presenterade 1943 i artikeln ”A Theory of Human Motivation”. De flesta har nog stött på den någon gång. Den primära idén är att det finns olika nivåer av mänskliga behov, och att behoven på en lägre nivå måste vara tillfredsställda innan man kan röra sig uppåt i pyramiden.
I den politiska behovstrappan skulle varje nivå utgöras av en eller ett par samhällsfunktioner som det offentliga måste klara av att tillhandahålla innan de får gå vidare till nästa nivå. På den första nivån finns polis, övrigt rättsväsende och försvar. Innan dessa funktioner fungerar som de skall får inga resurser läggas på vare sig Arbetsförmedlingen, Kungliga Operan eller barnbidrag. Och definitivt inte på höjda politikerarvoden.
Då kanske problemen skulle adresseras lite mer skyndsamt.