Svenskarna är världens högst beskattade folk. För den som är högutbildad och har en chefsposition innebär en lönehöjning med 100 kronor att inte mindre än 75 kronor går till staten. Även för den genomsnittliga inkomsttagaren är skatten hög. Det kan illustreras genom skattefridagen; den dag på året då den genomsnittliga inkomsttagaren har tjänat ihop tillräckligt för att kunna betala årets alla skatter. Först från denna dag arbetar inkomsttagaren för sig själv snarare än för staten. Förra året inföll dagen den 18 juli.
En utomstående betraktare skulle utifrån detta antagligen anta att vår skattedebatt är utbredd och högljudd och att svenska politiker tog varje chans som finns att förändra skattesatsen – eller att frågan åtminstone var väl förankrad bland svenskarna. I verkligheten finns få riktiga alternativ i den partipolitiska debatten om skatterna, samtidigt som svenska löntagare verkar omedvetna om hur mycket skatt de faktiskt betalar. Man ser inkomstskatten på lönebeskedet och antar att detta är hela ens bidrag till det offentliga – men missar då både arbetsgivaravgifter, moms och andra konsumtionsskatter.
Redan för 100 år sedan förutspådde ekonomen Amilcare Puviani hur de framtida skattesystemen skulle komma att utformas. Han förklarade att de styrande kunde maximera allmänhetens tacksamhet gentemot staten genom att synliggöra fördelarna med offentliga system, men dölja kostnaderna. Puviani menade att det låg i politikernas egenintresse att skapa en illusion av att skattebördan är mindre än den faktiskt är. Man kan inte annat än att ge honom rätt.
De pengar som vi tjänar står givetvis i direkt relation till våra arbetade timmar. I grunden handlar skattefrågan även om tid – den enda riktigt ändliga mänskliga resursen. När politikerna genom skattsedeln tar beslag på hälften av det som vi tjänar tvingar de egentligen till sig hälften av våra arbetade timmar. När de lägger fram förslag på skattehöjningar gör de även anspråk på vår tid.
Nu vill regeringen tillsammans med Vänsterpartiet att ännu fler ska omfattas av den statliga inkomstskatten. Vilken tur då att vi har en borgerlig opposition! Eller? Allianspartierna beklagar sig förvisso över regeringens aviserade skattehöjningar och talar om maktskifte – men Moderaterna själva föreslår höjd moms. Finns det ingen som vill sänka skatten längre?
Den offentliga sektorn tar redan in 2000 miljarder av svenskarnas pengar varje år utan att för den delen säkra finansieringen av grundläggande samhällsuppgifter. De stora utmaningar som Sverige står inför kan bara lösas genom prioriteringar på utgiftssidan. Man ska inte glömma att ekonomiskt handlingsutrymme också är en säkerhet när det offentliga inte klarar av att leverera enligt sina löften. En säkerhet som politiker i alla läger verkar göra allt i sin makt för att beröva oss.
I grunden utgör dagens partipolitiska konsensus kring skatterna ett demokratiskt problem. Om man tycker att ekonomisk frihet är viktigt, och ser att de redan höga skattenivåerna inte löser Sveriges problem med välfärd, försvar och rättsväsende – vem ska man egentligen rösta på?