Redan i antikens Grekland var läran om kunskap central. Väldigt förenklat kan man säga att Platon menade att den verklighet som vi kan uppfatta med våra sinnen inte är den äkta verkligheten utan endast en skenbild av denna, medan Aristoteles menade att det inte finns någonting som är mer verkligt än den kunskap som vi får genom våra sinnen. Dessa motstridiga idéer går sedan igen i så gott som hela den västerländska filosofins historia.
Vårt intresse för frågor om kunskapens natur och möjlighet, ursprung och giltighet är självklart. Det var människans utbyte av idéer som en gång gjorde att hon fick ett försprång gentemot andra arter – och inom nationalekonomin är utbildningens betydelse för ett lands välstånd vedertagen. Vid sidan av näringsfrihetsreformerna var införandet av allmän folkskola en stor anledning till att Sverige mellan ungefär 1850 och 1950 hade hundra år av tillväxt.
Under samma tid var modernismen den ledande tankeströmningen. Med tydliga rötter i upplysningstidens ideal kännetecknades den av en optimistisk inställning till människans förmåga att förstå och förbättra sin omgivning. Strävan var att hitta det som höll tillbaka utvecklingen och ersätta det med det nya och bättre. Vägen dit gick genom förnuftet.
Mot detta kom postmodernismen att vända sig. Man menade att förnuftet aldrig kunde nå absoluta sanningar och att ingenting kunde vara mer rätt än någonting annat. Maktkritik och normkritik var i fokus. Den spred sig först från arkitekturen till konsten och litteraturen för att i början av 1950-talet smitta även filosofin.
Fortfarande har postmodernismens värde- och kunskapsrelativism stor påverkan på samhället. Det är i dag möjligt att välja och vraka inte bara bland kulturyttringar och livsstilar – utan även bland moraliska och vetenskapliga ståndpunkter. Så även i skolan.
Från skolutredningar efter andra världskriget har synen på lärandet succesivt förskjutits. Lärarens auktoritet har ifrågasatts mer och mer, och pedagogiken har kommit att handla mindre om lärarens roll, mätbar kunskapsutveckling och ordningsfrågor, och mer om elevens frivilliga lärande, kreativitet och välbefinnande. Kunskap går inte att lära ut – utan är någonting som varje enskild elev måste skapa i sig själv. Dagens läroplaner är fyllda med mål om att elever ska ”samtala om” och ”uttrycka och värdera” åsikter.
Att det skulle vara en bra metod för lärande saknar allt stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Det visar den nya boken ”Kunskapssynen och pedagogiken” skriven av en rad professorer, med nationalekonomen Magnus Henrekson som redaktör. Den kunskapssyn som i dag dominerar svenska skolan har tvärtom en fullkomligt avgörande betydelse för de sjunkande skolresultaten. Egentligen är det inte mer än logiskt. Postmodernismens maktkritik passar dåligt för grundskoleelever som ännu inte ens förstår vad det är de ska vara kritiska mot.
Att Sverige får kvalitet i skolan igen är en avgörande framtidsfråga. Det är också avgörande för alla de elever som i dag berövas viktig kunskap.
Läxhjälp, mindre klasser och mer resurser kommer inte att hjälpa om man inte samtidigt gör någonting åt grundproblemet. En filosofisk kursomläggning i skolan är nödvändig.