I måndags vajade röda fanor runt om i landet i takt med Internationalen, när de socialdemokratiska, socialistiska och kommunistiska partier och organisationer som har gemensamt att de kallar sig för arbetarrörelsen hade sin internationella högtidsdag.
Socialdemokrater samlades kring paroller om den svenska modellen, medan de mer radikala falangerna fick sköta revolutionsromantiken och diktaturkramandet. I Vänsterpartiets första maj-tåg i Stockholm marscherade man med banderollen ”Venezuela är inget hot, Venezuela är ett hopp!”.
Samtidigt inledde oppositionen i Venezuela sin andra månad av protester mot president Nicolás Maduro – i det land som blir allt mer av en diktatur för var dag. En rapport från Amnesty slår fast att myndigheterna i Caracas ”använder sig av landets rättssystem för att på ett olagligt sätt förfölja och straffa oliktänkande”, och organisationen Freedom House ändrade nyligen sin rankning av Venezuela från delvis fritt till inte fritt.
I förra helgens reportage i Godmorgon världen intervjuade Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lotten Collin ett antal invånare i landet. ”För att få tag på mat så måste vi stå flera timmar i kö – och jag ber till gud om att inte bli sjuk eftersom det inte finns vare sig vård eller mediciner”, sade en kvinna.
Collin själv sammanfattade sina intryck med: ”Kontroll, det är ett ord jag hör ofta i dagens Venezuela. Befolkningen ska styras, maten regleras, parlamentet kontrolleras och demonstrationerna tyglas.”
Men över protesterna har regeringen inte kontroll. De oppositionella grupperna kräver nyval, säkrad självständighet för det lagstiftande parlamentet, frisläppande av över hundra fängslade aktivister och en humanitär hjälpkanal från utlandet i den ekonomiska krisen. Sammandrabbningar mellan demonstranter och polis har den senaste månaden krävt nästan trettio människoliv – och det är svårt att säga hur det hela kommer att sluta.
När Maduros företrädare Hugo Chávez tog makten i Venezuela jublade den svenska vänstern. Sedan dess har landet befunnit sig i en nedåtgående spiral – i samma ordning som i princip alla de länder som utsätts för denna förtryckets ideologi. Den socialistiska visionären tar makten genom löften om rättvisa och välstånd. Sedan förstatligar han fabriker och jordbruksmark. Av detta följer snart livsmedelsbrist och brödköer. De som protesterar försöker man tysta. När brödköerna blir för långa införs matransoner – men för att skydda systemet krävs ökad kontroll av medborgarna. Civila och politiska rättigheter inskränks. Och när protesterna mot förtrycket och fattigdomen spinner utom kontroll skickas militären in.
Så går alltid vägen mot den socialistiska utopin. Och aldrig lyckas den svenska vänstern se tragedin förrän den totalitära despot som de en gång kallade socialismens nästa hopp är död och begraven – liksom de oskyldiga människor som har avrättats på vägen. Om ens då.
Här hemma i demokratins och marknadsekonomins värld är det lätt att stå och vifta med röda fanor och ropa slagord om den socialistiska drömmen. Men det är också förbannat hänsynslöst mot de som tvingas leva den.