När Sveriges välfärdsstat byggdes ut ersattes frivilliga sammanslutningar av allmänna bidrag och försäkringar. Omfattande offentlig välfärd utlovades i utbyte mot höga skatter – en del av det som man ibland kallar samhällskontraktet.
Det fungerande inledningsvis väl. Finansminister Johan August Gripenstedt hade på 1860-talet genomdrivit en rad liberala reformer – som näringsfrihet och frihandel – och Sverige genomgick av den anledningen en period av stort välstånd. Svenskarna var dessutom ett folk med hög arbetsmoral och starka normer kring hushållning och ansvarstagande. Man överutnyttjade inte välfärdssystemen.
Men likt mänskliga normer avgör hur man utformar de offentliga systemen, så påverkar systemen också normerna. I undersökningen World Values Survey 1981–84 svarade nästan 82 procent av svenskarna att det aldrig är försvarbart att ta offentliga förmåner som man inte har rätt till i anspråk. I samma undersökning 1999–2004 gav endast 55 procent samma svar.
Det går att se även i ekonomiska termer. Den omfattande välfärdsstaten var starkt bidragande till 1990-talskrisen. Men i stället för att genomföra ett systemskifte gjordes endast smärre justeringar av omfattningen. Kostnaderna fortsatte och fortsätter att växa. Ekonomin som helhet blir mer produktiv år för år, men det stämmer inte i välfärdssektorn. Lönerna höjs i välfärden – men inte produktiviteten. Det innebär att tjänsterna kontinuerligt fördyras.
De senaste åren har ett otal rapporter om de offentliga finansernas framtid bekräftat samma sak: Det kommer att bli mycket svårt att finansiera framtidens välfärd. Det handlar bland annat om att demografin förändras med fler äldre i samhället.
Riksrevisionens granskning av regeringens budget från tidigare i år visar att 200 miljarder kronor saknas i kommuner och landsting år 2030 om dagens personaltäthet ska behållas. Redan om två år behöver 20 miljarder kronor tillföras. Sådana pengar finns helt enkelt inte.
Det är inte siffror som regeringen har skyltat med, och det är i sanning inget populärt tema för någon politiker att lyfta. Men problemet är väl känt för de allra flesta – och tids nog kommer vi att vara tvungna att ta hand om det.
Vilka delar av välfärden bör prioriteras? Hur kan den som vill ta eget ansvar för sin välfärd uppmuntras? Vilka tjänster behöver avgiftsbeläggas för att förhindra överkonsumtion? Sammanfattningsvis: Hur ska välfärden bortom den omfattande välfärdsstaten se ut? Det måste vara utgångspunkten för debatten den kommande tiden.
En följdfråga blir naturligtvis vad som händer med samhällskontraktet när välfärden förändras. Betalningsviljan hos medborgarna hänger samman med vilka offentliga tjänster man kan förvänta sig. Medelinkomsttagare vill antagligen inte fortsätta betala över hälften av sin inkomst i skatt om man måste betala mer av skola, vård och omsorg själv. Å andra sidan är väl ett mindre omfattande samhällskontrakt som faktiskt hålls av båda parter att föredra för de allra flesta.