”När enen börjat ryka, är abborleken slut; jag skär mig spö och klyka och kastar kroken ut. Och spöet utav eneträ, det rycker i min hand, ty kärlek suger folk och fä, i vatten som på land. Nu stå de första axen och skälva på sin fot, nu leker vikens braxen och fyller när och not. När skogens enar stå i rök, tar häggen floret på, då hvisslar svala, ropar gök, att jag må linet så.”
Erik Axel Karlfeldts dikt "Visa i enskogen" från 1901 är bra fin. Med en huvudperson som är lika delar odalbonde och kulturmänniska, och ett språk som är inspirerat av Karl XII:s Bibel såväl som Bondepraktikan är den dessutom ett intressant tidsdokument.
Svenskarna har alltid ”skurit spö och klyka och kastat kroken ut”. Vi har fiskat. Vi har jagat. Vi har plockat bär och svamp. Vi har fällt träd. Vi har brukat marken.
Skönheten ligger i betraktarens öga, heter det som bekant. Den svenska naturen och skogen får ett särskilt värde av att människan är ute i den, njuter av den och även brukar den.
Frågan är dock hur många som fortfarande kan känna igen sig i Karlfeldts dikt. För 200 år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. I dag är det nästan tvärtom, 85 procent av oss bor i tätorter. Stora delar av den generation som växer upp i dag har inte någon relation alls till skogen. Man har inte längre mor- och farföräldrar på landet. Man har inte varit ute och fiskat på sjön. Man har inte plockat bär om somrarna eller svamp om höstarna. Ens syn på de vilda djuren är mer än någonting annat skapad av Disneyfilmer.
Det gör också att acceptansen för dem som faktiskt vill bruka naturen minskar. Den som har egna erfarenheter av skogen – som har sett bären och svampen plockas för att sedan växa fram på nytt året därpå – förstår bättre naturens kretslopp och att vi är en del av det. Den som inte har det är i högre grad främmande för jakt och fiske.
Ett exempel på detta är den nya hotbild som finns mot jägare. Så sent som i förra veckan blev en eftersöksjägare i Oskarshamnstrakten trakasserad. Jägaren kallades ut med anledning av att ett rådjur hade blivit påkört. Något eftersök i egentlig mening behövde han inte göra, då djuret låg svårt skadat i vägdiket.
Just när han var på väg att avliva det plågade rådjuret passerade en bil där passageraren som hängde ut genom sidorutan ropade mördare och kastade ett föremål som krossade bakrutan på jägarens bil. Flera liknande fall har skett de senaste åren.
Sveriges eftersöksjägare gör årligen 60 000 trafikeftersök. De arbetar under kvällar och nätter och får minimal ersättning. Drivkraften är att förkorta djurens lidande. Den som får för sig att hota dessa tappra människor har uppenbarligen fler problem än ett, men vår nya distans till naturen spelar definitivt in.
Utan de människor som fortfarande förstår att bruka naturen – däribland jägarna – skulle vårt samhälle klara sig betydligt sämre. Om vi nu är på väg att tappa förståelsen och acceptansen för detta behöver vi vända trenden. Människan är inte ett hot mot naturen – utan en betydelsefull del av den.