En valkampanj som redan har gått till historien kommer att vara över och antagligen inte bli saknad av någon.
Att amerikanerna djupt ogillar situationen de har hamnat i går inte att ta miste på. De är vana vid att om inte beundra så åtminstone respektera sina politiska företrädare. Den här gången uppfattar många att valet handlar om att stoppa den värsta av två tänkbara olyckor. Och världen häpnar.
Det borde vi kanske inte göra. Den våg av missnöje med politiken och politiker, immigration och effekterna av en svag ekonomisk utveckling som har fört Donald Trump till att bli det republikanska partiets kandidat och under den senaste veckan till att hota Hillary Clintons förväntade seger, känner vi igen. Liksom upprördheten i motståndarlägret över hur politiken förenklas och förgrovas. Den ena sidan hatar etablissemanget, den andra populismen. Det är inte svårt att se att de flesta europeiska länder befinner sig i en liknande situation.
Det samma gäller sannolikt även det negativa röstandet. Våra politiker vill helst inte se det, men sedan de starka partilojaliteterna släppte sitt grepp om Europas väljarkårer har troligen många väljare använt sig av just uteslutningsmetoden. De har röstat utan entusiasm på det parti som man har uppfattat som det minst dåliga och inte sällan för att få stopp på någon man absolut inte vill se vid makten.
Så vad är det som är så upprörande med det amerikanska valet egentligen? Naturligtvis handlar det om USA:s ställning i världen, men kanske också om att vi anar vart utvecklingen är på väg även hos oss och att det kan gå snabbt.
Det är bara fyra år sedan som demokraten Barack Obama mötte republikanen Mitt Romney i presidentvalskampanj. Obama, själva symbolen för minoriteters möjlighet att via utbildning och talang nå landets högsta ämbete, stod mot en framgångsrik affärsman och delstatspolitiker med hemvist i mormonkyrkan. Debatterna var tuffa, men aldrig ovärdiga. De politiska förslagen var få, men inte gripna ur luften. Vi hörde ingenting av det språk och de anklagelser som årets valrörelse har haft som sitt obehagliga signum.
I Sverige påpekar ofta politiker och politiska kommentatorer att skälet till att det ser ut som det nu gör i USA är att den amerikanske politiken har blivit paralyserad av polarisering. Högljudda opinioner på politikens ytterkanter omöjliggör kompromisser både vad gäller företrädare och politik. I Sverige däremot går det inte att vinna val om man inte befinner sig i den politiska mittfåran. Intressant nog dras inte slutsatsen att även det kan vara paralyserande och därmed leda oss i samma riktning.
Det finns starka skäl att tro att det är bristen på resultat som förenar kritiken mot politiken i stora delen av den demokratiska världen. Engagemang förbyts till leda, leda till ilska och då kan på kort tid vad som helst hända. Här som där.
Svenska politiker bör ta en ordentlig titt på den amerikanska politiken. Och på sig själva.