Idrottsgalan skulle ha varit en festkväll för Anna Holmlund, skicrossstjärnan som för ett drygt år sedan skadades svårt under träning, men som tack vare en oerhörd styrka tagit sig tillbaka till livet. Men det blev något helt annat.
SVT lyckades med konststycket att glömma både inlevelseförmåga och hyfs när de ”överraskade” Holmlund med en film om hennes karriär, den fruktansvärda olyckan och kampen att ta sig tillbaka. Ingen hade funderat över innehållets lämplighet. Ingen hade ens kommit på idén att informera Anna Holmlund eller hennes familj om vad som väntade. Ingen.
När den publicistiska katastrofen var ett faktum verkade de ansvariga uppriktigt förvånade: Vi ville ju göra en hyllning! Säkert, men nu slog det fullständigt fel och jag tror jag vet varför.
Under lång tid har medier av alla slag arbetat långt ifrån de effekter de skapar. Människor har blivit insatsvaror i en upplevelseindustri som har allt mindre med traditionell journalistik att göra. Teknik, effekter och form har blivit allt viktigare på innehållets bekostnad.
Vi ser resultatet i det mesta som produceras. Uppdrag Granskning har utvecklat sin särskilda dramaturgi för samhällsreportaget, ägnat att generera upprördhet, som om verkligheten inte räckte. Kvällstidningarna söker ständigt sensationer och udda företeelser för att fånga läsare. Hur ”insatsvarorna” hanteras är av underordnad betydelse och – naturligtvis - i takt med effektsökeriets utbredning minskar utrymmet för viktig information och diskussion.
Att medier, tunna på innehåll, förr eller senare skulle råka ut för allvarlig kritik är förstås inte särskilt förvånande för någon utanför den bubbla som många mediemänniskor befinner sig i. Genom åren har många berättigade frågor ställts. Hur jobbar ni egentligen? Vem bestämmer vad som är relevant? Varför är perspektiven och utgångspunkterna så lika för det svenska mediekollektivet?
Det vore synd att säga att redaktionerna har varit särskilt intresserade av att diskutera. Man har hellre låtit förtroendet sjunka.
Men nu verkar krissignalerna nått fram.
I ett initiativ som onekligen fått ett och annat ögonbryn att lyftas, har public servicebolagen och ett antal tidningar vänt sig till allmänheten för att den ska dela med sig av sina medievanor. Hundra kronor erbjuds för besväret att låta landets största mediehus via en app följa din mediekonsumtion.
Erbjudandet är kryddat med möjligheten att ”påverka framtidens journalistik”. Tillåt mig att tvivla. Det handlar nog mer om att förstå flödena för att bli bättre på att fånga dem.
Journalistik och medier är viktiga. Så viktiga att vi gett dem en särställning i lagstiftning och offentlighet. Det minsta man kan begära är att de lever upp till sina stolta deklarationer om att ge oss mångsidigt och relevant information, möjliggör allsidig debatt och – inte minst – behandlar människor med respekt. Marknadsundersökningar i all ära men ibland handlar det om att definiera sitt uppdrag och utföra det väl.
Nöjda kunder gråter inte.