Moderaterna ska välja en ny partiledare. När den saken blev stor i medierna ryckte snart de många ut och påpekade att processen var en fråga för medlemmarna. Punkt.
Det är förstås sant i strikt juridisk mening, men knappast om man ser det mer dynamiskt och som en demokratifråga.
Få tänker på hur mycket makt – och ansvar – som vår regeringsform och vallagen lägger på de politiska partierna. Vi har alla rösträtt, men det är de partierna som beslutar vilka vi har möjlighet att rösta på. Utanför det systemet har ingen en chans.
Rekryteringen sker i interna processer som i de flesta fall inte ger medlemmarna särskilt mycket att säga till om. Ett val av partiledare kan de facto vara en fråga för ett 20-tal personer. Inför valen till kommuner och landsting är det ofta bara de aktiva medlemmarna som deltar i provvalen. Och till detta system skjuter vi skattebetalare till åtminstone en miljard i skattefinansierat partistöd. Det kan vara snarare två miljarder, det är lite knepigt att räkna på.
Eftersom både demokratin och skattemedlen är våra gemensamma angelägenheter så är också partiernas uppgift att underhålla ”utbudssidan” av vår demokrati – det vill säga hela rekryteringsprocessen till allt från statsministerkandidater till kommunalpolitiker - vår gemensamma sak.
Det är nog typiskt för vår tid och vårt valsystem att partierna gräver allt djupare i sina egna organisationer för att hitta personen som partiet kan acceptera. Basen blir bara smalare. Idag är bara runt tre procent av svenskarna medlemmar av ett poliskt parti.
Just nu verkar moderater vara på väldigt gott humör. Kritiken mot Anna Kinberg Batra störde den interna partisträvan mot harmoni. Efter att kungamakarna i Stockholm har sagt sitt kommer den nya partiledaren för moderaterna av allt att döma heta Ulf Kristersson, en trevlig kille och vad man brukar kalla ”en skicklig politiker”. Men Kristersson belastas av sitt förflutna eftersom han varit en del av ett system som inte tagit vare sig sin politiska eller rekryterande roll på tillräckligt stort allvar. Var var han när Finn Bengtsson mobbades ur politiken? Eller för den delen när Anna Kinberg Batra behövde stöd.
Och hur enkelt ska det gå att backa från positioner man tidigare inte haft synpunkter på eller tagit strid för. Kristersson säger nu att både decemberöverenskommelsen, som satte hela oppositionen i något slags betalt semesterläge, och migrationsöverenskommelsen ”var stora misstag”. Ja, men kunde man inte se det när det hände? Och precis varför förekom inte någon öppen debatt om detta?
Väljarna är inte statsvetare, men alltfler förstår hur ”det går till” i politiken. De sociala medierna svämmas över av allt från stillsam kritik till svavelosande förakt. Allt medan riksdagsgrupper ser fram emot nästa konferens, då den trivsamma harmonin kan återfinna sig. Det kommer säkert går bra. Men:
Att vinna ett parti är en sak. Allt vinna folket en helt annan.