Uppfattningen bygger ofta på relativt enkla undersökningar om vad ”folk” tycker är viktigt och oviktigt - och vad de pratar om. Det är naturligtvis inte fel att politiken eftersträvar relevans och försöker knyta an till vad väljarna diskuterar på sociala medier eller kring kaffe- och köksborden. Gamla politiska kampanjrävar kan dessutom berätta att det är där - i samtalen mellan människor och inte i tv-debatter – som val vinns.
Nej, problemet är förstås att i takt med att politiken fokuserats alltmer på maktinnehav, och därmed på valvinster, så prioriteras frågor ”man inte vinner val på” ner, ibland till och med helt bort.
De försvinner inte bara från valrörelserna. De försvinner ur partiledningarnas synfält. De sätts i händerna på politikens tredjekedjor. Och precis som i all annan verksamhet som inte är ordentligt kompetensförsörjd, leder det så småningom till kvalitetsförluster.
Inte sedan radio- och tv-monopolets dagar har mediefrågorna funnits i närheten av centrum i en valrörelse, trots att digitalisering och internationalisering förändrat i stort sett hela det mediala landskapet och de flesta av oss ser den starka kopplingen mellan information, debatt och det finaste vi har – vår demokrati.
Det är inte så att politiken inte har sett utmaningen. Den ena statliga utredningen efter den andra har tillsatts, men resultaten är ytterst magra. Politiken har svikit både problem och möjligheter. Dessutom har man gjort det i så kallad bred samstämmighet och då blir det inte mycket av debatt, inte ens under en tråkig novembervecka mitt i valperioden.
Kvalitetsförlusterna på det mediepolitiska området visar sig i smått som stort. Värst är förstås att inget parti har mäktat med att föreslå reformer för att modernisera den mångmiljardindustri vi kallar public service. I stället är man i färd med att införa en medieskatt som under lång tid kommer att permanenta dagens ordning med betalningstvång, höga kostnader, obefintlig konsumentmakt och starka undanträngningseffekter som minskar mångfalden på mediemarknaden.
Men illa är det också i det lilla. På riksdagens bord ligger just nu ett förslag om att begränsa tillgången till databaser som samlar offentliga uppgifter. I framtiden ska inte alla medborgare utan bara professionella organisationer (som de större mediehusen) få tillgång till dem.
Utan att blinka har alltså sex partier kommit överens om att gradera offentlighetsprincipen och ändra i två grundlagar som finns för att skydda allas lika rättigheter.
Våra grundlagsfäder försökte skydda oss från sådana övertramp genom att se till att grundlagsändringar bara kan göras genom två riksdagsbeslut med ett allmänt val emellan. Tanken var att folket skulle kunna sätta stopp för dumheterna och skydda sina rättigheter.
Men hur ska det gå till när den här typen av frågor ”inte är något man vinner val på” och därför ingen talar om? Ibland skapar faktiskt makt vanmakt.