Vårt samhälle har på många sätt visat sig från sin bästa sida. Ändå vet vi att styrka inte kan mätas under korta tidsperioder utan i alla högsta grad under långa. Hur skickliga är våra politiker när det handlar om att fatta beslut i rätt tid och med rätt inriktning? Eller vi medborgare när vi ”hissar eller dissar”? Tyvärr domineras den bilden inte av styrka.
I kölvattnet av fredagens terrorattack får vi veta att flera av våra grannländer redan arbetar både mer genomtänkt och intensivt med terrorbekämpning. Här i Sverige har vi en nationell samordnare (den tredje i raden) som kommer från Röda Korset, den organisation som misslyckades med den berömda jourtelefonen.
Kommunala planer saknas. Politiken har inte rett ut informationsspridnings- och ansvarsfrågor. Vi har inget nationellt resurscenter. Vi har ett förstärkt Säpo, fått ett par (troligen otillräckliga) lagskärpningar och små öar av goda förebyggande insatser, men ingen kraftfull strategi mot människor som inte vill oss väl och som inte delar våra grundläggande värderingar.
Politiken har inte gjort sitt jobb och vi har i någon mån tillåtit det. Vem försvarade exempelvis polisen i samband med Reva-insatsen som syftade till att hitta människor som avvikit efter beslut om utvisning?
Så gott som ingen. I stället anklagades samma poliser som nu blomsterbeströs för rasism.
Ingen verkade förstå problemet med att leta efter människor som ofta kom från Mellanöstern och Afrika utan att söka bland människor som såg ut att komma från just de områdena? Tror vi att vi är goda när vi bortser från de svåra samhällsuppgifternas dilemman?
Det tog Socialdemokraterna fyra dygn att ändra sig om det de tidigare föraktfullt kallat ”budgivning” om ökade polisresurser. I förrgår tog man i rejält. 10 000 nya poliser ska till. Det kommer antagligen fler utspel med anknytning till lag och ordning. Nu är ju alla mediala strålkastare riktade åt det hållet och valet inte långt borta. Medierna verkar ha accepterat opportunismen. Men vi behöver inte göra det. Vi bör titta längre än näsan räcker.
Medan terrorattacken i Stockholm slog ut all annan rapportering inleddes en oerhört viktig utrikespolitisk strid. Det handlar om sanningen om den syriska regimen och inte minst dess främst allierade Ryssland, vår granne och största säkerhetsrisk.
I flera dagar har Moskva gjort sitt yttersta för att förleda världsopinionen om vad som egentligen hände när saringasen dödade minst 72 människor i norra Syrien. I förrgår svarade USA med en rapport som sakligt redovisar hur de syriska regeringsplanen flög och hur bomberna landade. De träffade inte något rebellkontrollerat vapenförråd som ryssarna hävdar.
Syrien är vår tids verkliga katastrof, på marken och i det moderna informationskriget. Det hade varit styrka på riktigt om Margot Wallström satt ner foten och gett amerikanerna rätt i detta läge.
Men hittills har hon valt att tala om nödvändigheten av en lösning i det totalt överkörda FN. Är det kraftfullt nog? Ja, så länge vi andra inte visar någon verklig resning.