Jag letar efter politiker som på sistone har sagt något genomtänkt om företagen och företagarna. Jag får leta länge – och gå längre och längre bakåt i tiden. De så kallade utspelen handlar nu för tiden om helt andra saker. I tal och debatter nämns företagande i bästa fall i förbifarten, som något som är ”viktigt för Sverige”, men oftast inte alls.
Jag hittar faktiskt inte någonting där någon politiker från något parti, sätter tänderna i den viktigaste utvecklingsfrågan vi har att hantera i landet – hur företagen ska bli fler och större, vilket inte går att åstadkomma utan att företagarna blir fler och starkare. Jojo, det finns ju utredningar och seminarier, men inga förpliktigande åtaganden, ingen action.
Till slut kommer jag förstås till de nya moderaternas märkliga avståndstaganden. Men det som kom att ses som en krigsförklaring mot näringslivet startade inte med de numera famösa uttalandena från 2011 om att näringslivet är ”ett särintresse”. Det startade med snöd taktik vid omgörningen av moderaterna. Det fanns inget att vinna på att vara allierad med dem som under decennier utpekats som rika och egoistiska.
Socialdemokratin hade lärt oss att det var fördelningen i samhället som var det viktiga, inte skapandet och att staten och politiken var viktigare än pelarna som höll upp dem. De nya moderaterna la ner fighten mot de bilderna. De köpte dem i stället och fick ett gammalt fördomsfullt klasstänkande på köpet.
Utan en tappert kämpande Maud Olofsson och senare Annie Lööf hade vi haft en borgerlig regering som under åtta år verkade fullständigt upptagen av offentliga finanser och en människosyn som bottnade i att vår yttersta plikt är att arbeta och betala skatt.
Personligen kan jag förlåta moderaterna för många politiska felskär och underlåtelsesynder, men inte för denna. För man kan inte kalla sig ens borgerlig utan att se att det goda samhället byggs underifrån, från företagande, på marknader och i civilsamhälle.
Och så står vi nu där. Inte bara med den globala konkurrensen och kraven på hög innovationstakt som vi pratat om sedan 1980-talet. Utan också på en växande multikulturell befolkning som måste komma i sysselsättning om inte det välstånd och den stabilitet vi vant oss vid ska gå om intet.
För mig går det inte ens att börja prata om arbetsmarknad och integration utan att prata om företagens villkor. Det känns så ytterst märkligt att ingen annan verkar tänka så.
På kafét mitt i stan sitter ett gäng ekonomistudenter och pratar om att företagen måste bli modernare. Gubbar ut, kvotering och ”större samhällsansvar” in. Jag är på väg att lägga mig i, men går i stället. Ute på gatan har jag redan ångrat mig. Det borde ha fått en föreläsning om skapande, risk, vinst, arbetsgivaransvar, regler, fler regler, skatter och skatteregler som ingen vanlig människa kan förstå. Och så om den rätta betydelsen av ordet samhällsnytta.
Jag morrar och lovar: Det var sista gången någon kommer undan mig.